Allt fler mobbas på jobbet

Taskiga kommentarer. Eller bara tystnad. Övertiden stryks. Det finns många sätt att frysa ut en kollega. Och tyvärr är det inte ovanligt. 

Drygt tio procent utsätts för mobbning på arbetsplatsen, varav cirka 2,5 procent har det riktigt jobbigt. Enligt Arbetsmiljöverket, AV, far dessutom fler och fler illa. Sedan 2009, då man började mäta antalet anmälningar av arbetssjuk-domar orsakade av kränkande särbehandling* – som den officiella termen lyder – har det skett en ökning med 82 procent. Och då ska man komma ihåg att mörkertalet är stort.

Fast att anmälningarna blir fler, betyder inte automatiskt att problemet ökar.

– Det kan också bero på att fler vågar anmäla den här typen av arbetsskador. Men min magkänsla säger att mobbning på jobbet växer, säger Barbro Östling, som i 25 år arbetat som organisationskonsult med inriktning på ledarskap.

Varför?

– Mobbning har väldigt lite med individen att göra. I grunden är vi goda, men i riktigt pressade situationer kan vi hugga.

Ted Pellikaan är ombudsman på Unionen. Han ser en koppling mellan senaste lågkonjunkturen och mobbning.

– Arbetsgivarna sparar pengar och har inte anställt lika många igen. Nu ska de sköta allt fler uppgifter och hinner inte med, vilket kan vara en grogrund för mobbning, säger han.

Inte bara svaga mobbas

Högt arbetstempo och ökad konkurrens om jobb triggar mobbning. En kompetent medarbetare kan utlösa avund-sjuka, men också utgöra ett hot – “Tänk om hen får tjänsten?” Det är en myt att bara svaga och osäkra personer blir en mobbningsmåltavla.

Men ibland handlar det inte ens om medveten mobbning. “Roliga” kommentarer uppfattas på vitt skilda sätt. 

Hur mycket ska vi tåla?

– Om alla är med på en viss jargong, är det inga problem. Men när en person hela tiden hamnar i skottgluggen är det allvarligt. Vi har ett ansvar att uppföra oss schyst mot kolleger vad vi än tycker om dem, säger Barbro Östling.

Att på olika sätt få en person att känna sig utstött kan faktiskt vara en medveten strategi från arbetsgivaren för att bli av med en med-arbetare. Facket hjälper, men om parterna inte alls kommer överens kan ärendet drivas till Arbetsdomstolen.

– Det bästa är om det inte går så långt, för då är alla förlorare. Domstolsprocesser är destruktiva och skadestånden i Sverige låga. Det viktiga är inte att vinna i domstol utan att kunna gå vidare i karriär-en, säger Ted Pellikaan.

Mobbning slår uppåt, neråt och i sidled. Chefer är inte undantagna. I en färsk undersökning från tidningen Chef och Novus uppger nästan var tionde chef att hen har varit utsatt för trakasserier i form av förtal, personangrepp och undanhållande av information.

Ger posttraumatisk stress

Att inte få tillhöra en gemenskap är ett stort personligt trauma. När vi strövade på savannen dukade den utstötte under. Idag pratar en del forskare i termer av samma slags posttraumatiska stress som vid våldtäkt och tortyr. Många offer tar felaktigt på sig skulden och tappar självkänslan. I värsta fall tar de sitt eget liv.

Mest uppmärksammat är Krokomfallet. I juni 2010 begick socialsekreteraren Lars Persson självmord. Han var djupt deprimerad. Hans änka hävdar att det fanns ett samband mellan självmordet och hur hans arbetsgivare Krokoms kommun hade behandlat Lars och polisanmälde kommunen, vilket ledde till att kommunen stämdes – och att kränkande särbehandling för första gången prövades som ett brottsmål. Tingsrätten fällde två av Lars Perssons chefer, medan Hovrätten friade dem. I somras meddelade Högsta domstolen att man inte prövar fallet.

– Mycket olyckligt, eftersom vi behöver ett prejudikat. Det skickar också felaktiga signaler till arbetsgivarna. Men man ska inte övervärdera vad som händer i domstolarna. Bara att det väcktes åtal är värdefullt. Vi har säkerligen fler fall – och i förlängningen fällande domar – att se fram emot. Och sådana är arbets-givare känsliga för. Krokomfallet har alltså redan gjort nytta, säger Per Axell, praktiserande arbetsrättsjurist som även undervisar och föreläser.

Journalisten Elinor Torp är av samma uppfattning. I september kom hennes bok Jag orkar inte mer, där hon beskriver turerna och personerna kring Krokomfallet. Hon arbetar på Dagens arbete. Efter utgivningen har tidningen fått ta emot fler tips än de kan ta hand om.

– Jag tror att boken är en ögonöppnare för många, inte minst för vissa fackförbund. Fysiska skador har prioriterats, medan psykisk ohälsa har betraktats som lite av ett lyxproblem. Men det kanske blir ändring på det nu, säger hon.

Kollegerna ville hjälpa

Elinor Torp vill gärna lyfta fram Lars Perssons arbetskamraters mod och civilkurage.

– Gång på gång varnade Lars kolleger ledningen om hur dåligt han mådde och att den måste agera. Senare vittnade arbetskamraterna i rätten. Modigt, för det är inte lätt att vittna mot sin egen arbetsgivare.

Trots allt är medvetenheten och uppmärksamheten om mobbning idag en helt annan än för tio år sedan.

– Jag ser ett trendbrott runt 1995. Efter det har arbetsmiljöfrågorna blivit viktigare. Kränkande särbehandling ingår i alla arbetsmiljökurser idag och man efterfrågar fler föreläsningar i ämnet. Tidigare hade jag mest mellangruppschefer, men nu kommer fler och fler från ledningen, säger Per Axell.

Rent formellt är det chefen som bär det juridiska ansvaret (se ruta på föregående sida). Men medarbetarna har ett moraliskt och medmänskligt ansvar att agera. Att sopa allt under mattan är det värsta man kan göra, både som chef och kollega, för mobbning går aldrig över av sig själv.

– Om du ser något i den här vägen ska du genast informera din chef eller ditt skyddsombud. Företagshälsovården kan också hjälpa till. Försök att prata med den drabbade. Det är viktigt att stötta en mobbad person och inte ifrågasätta vad hen upplevt, säger Barbro Östling.

Mobbning kan förebyggas

Risken för mobbning minskar på arbetsplatser där medarbetarna vågar, får och kan säga vad de tycker och där de bekräftas som värdefulla. Så ett kontinuerligt, förebyggande arbete är värdefullt:

– Det ska finnas en kort policy om mobbning med konkreta rutiner som talar om hur man ska agera om någon upplever sig som kränkt. Alla medarbetare måste få information om mål och resultat – det ger en trygghet. Återkoppling är också viktigt. Idag lär många organisationer de anställda att ge konstruktiv, kritik, både positiv och negativ, säger Barbro Östling och fortsätter:

– Ha regelbundna möten där ALLA kommer till tals och ni ventilerar stort och smått, bra och dåligt. När det finns ett bra forum för att ta upp sådant som skaver, minskar risken för mobbning.

 

Catharina blev mobbad på jobbet

Catharina Dicander var för omtyckt av chefen. Kollegerna blev både avundsjuka och oroliga för sina egna jobb och lyckades få bort henne. Idag har de kunnat försonas. 

Kompetens är en riskfaktor när det gäller mobbning. Det är Catharina Dicander ett levande bevis på. För knappt 20 år sedan bytte hon skolans värld mot kyrkans. Catharina värvades till Aspeboda församling utanför Falun, där hon skulle börja som församlingspedagog och bygga upp en ny verksamhet.

– Jag var dum nog att ta över krävande och dessutom kontroversiella arbetsuppgifter som inte var mina och falla för den bekräftelse prästen, som var min chef, gav mig. Det var mitt livs misstag, berättar Catharina Dicander.

Avundsjuka och oro

Men arbetskamraterna var inte bara avundsjuka. Snart blev de även oroliga. Catharina fick uppdraget att sköta tidrapporteringen och när den visade att man var övertaliga blev hon boven. Chefen tog inte sitt ansvar och svek henne.

– Han gjorde det inte för att vara elak utan för att han inte visste bättre. Och det fick jag betala ett högt pris för.

Dels gick hon in i väggen på grund av den höga arbetsbelastningen, dels väckte hennes flit ont blod hos kollegerna. Catharina blev sjukskriven och chefen gick i pension. När hon kom tillbaka var en ny och konflikträdd präst på plats. Allt sopades under mattan, man struntade i både handledning och konfliktbearbetning.

– Mina arbetskamrater pratade om mig, inte till mig. Jag försökte tala med dem och få ledningen att ta tag i det här. Men inget hände.

Så kom den aprildag 2000 då Catharina kallades till ett möte med kyrkoherden och den konflikträdde prästen. Hon trodde att man ville diskuterade det examensarbete hon höll på med. Istället möttes hon av kränkande kommentarer och fick välja mellan att sjukskriva sig eller bli avstängd. Kyrkoherden visade ett brev från några av kollegerna där de förklarade att hon inte gick att samarbeta med.

– Jag kände mig psykiskt våldtagen av två arbetsledande präster i Svenska kyrkans tjänst.

Catharina blev avstängd. Men eftersom det inte hade gått korrekt till, hjälpte facket henne att få ett skadestånd för arbetsskada. Catharina fick också rätt till samtalsterapi. Den hjälpte samt brevet från Kyrkorådet till församlingsmedlemmarna om att ledningsansvaret brustit.

Jobbade mot mobbning

Hon engagerade sig även i föreningen OMM – Organisation mot mobbning – där hon blev arbetsmiljöansvarig och ett stöd för drabbade.

– Det hjälpte att ha en meningsfull sysselsättning som skingrade tankarna.

Att hon kan prata så öppet om den svåra tiden idag, beror till stor del på att hon har försonats med kollegerna som gjorde henne orätt.

– Jag väntade helt enkelt ut dem. Vi träffades ju fortfarande i olika sammanhang. När jag kände att tillfället var rätt, pratade jag med dem om min upplevelse, den känsla jag bar på och vi försonades. Jag tror det var lika befriande för dem som för mig att vi utan prestige kunde se våra olika roller i konflikten. 

– Jag hade inte kunnat gå vidare så pass stärkt om vi inte hade försonats. Att arbets-ledningen blev avsatt kändes också som ett viktigt erkännande.

En erfarenhet rikare

Hur ont konflikten än gjorde, vill Catharina inte vara utan erfarenheten. Den har gett henne nya insikter och förhållningssätt till svåra händelser senare i livet.

– Att synas i media kan vara jobbigt ibland. Samtidigt är det här så pass viktigt att jag känner att jag är skyldig att berätta min historia för att hjälpa andra. Det finns en väg ur svårigheter om man kan prata om dem, känna in varandras roller och kunna förlåta. 

Av: Kerstin Sundmark