Det är inte lätt att vara optimistisk just nu. Jag scrollar igenom söndertrasade barnkroppar efter det senaste bombanfallet och de tröstlösa mödrarnas skrik skär igenom min själ. Förbannade mördare, mumlar jag innan jag kliver upp på Global WIN konferensens scen i Rom där kvinnliga ledare från hela världen samlas. Med hjärtat fyllt av vrede mot världens makthavare som predikar fred, demokrati och mänskliga rättigheter men praktiserar motsatsen försöker jag ändå frammana hopp och tillförsikt.
Efteråt slår jag mig ner vid en färggrant klädd kvinna som utstrålar moderlighet och hjärtlighet. Vi hinner knappt hälsa förrän jag kramar henne hårt och länge som om jag hade känt henne i hela mitt liv. Under resten av konferensen sitter jag bredvid henne vid varenda måltid, och innan jag ens vet hennes namn har jag redan postat osunt många selfies på Instagram.
Människorättsaktivisten Marguerite Barankitse
När hon till slut går upp på scenen får jag veta vem hon är: Marguerite Barankitse, en kvinna som tusentals barn kallar ”mamma.” Maggi flydde sitt hemland Burundi under inbördeskriget mellan tutsier och hutus efter att ha förlorat 72 familjemedlemmar och många vänner. När männen halshögg hennes väninna Juliette tog Maggi hennes två små döttrar och flydde till Rwanda. Där grundade hon sitt livsverk som hon döpte till Maison Shalom, Fredens Hus. Det började som ett barnhem, men har sen dess växt till att bli ett samhälle för tiotusentals fördrivna människor från hela världen. Där har Maggi byggt upp skolor, sjukhus och småföretag för att ge tusentals flyktingar – eller som hon kallar dem ”världsmedborgare” – en ny chans i livet.
LÄS ÄVEN: Johan Croneman: Det är barnen och vi pensionärer som är framtiden
När jag frågar henne om den solgula turbanen hon bär, tar hon av sig den och visar ett djupt ärr efter machetehugg på sin hjässa. Det krulliga håret har just växt ut, likt små spridda buskar efter bröstcancern hon överlevt. ”Jag dansade och skrattade genom hela cellgiftsbehandlingen” säger hon. För Maggi var cancern Guds sätt att påminna henne om ödmjukhet och insikten om att hon blott är ett redskap för något större.
”Hat förgiftar. Kärlek helar.”
När Maggi som nyligen fick ett flyktingpass från Luxemburg skulle resa in i USA för att hälsa på några av sina barn stoppades hon vid passkontrollen. Polisen frågade strängt: ”Vad jobbar du med?” Maggi svarade: ”Jag sprider kärlek och glädje” och polisen kunde inte låta bli att le. ”Du ser” sa Maggi. ”Men vad gör du här?”, fortsatte han. ”Jag är här för att träffa mina bröder och systrar,” svarade hon. ”Var bor de? Vad heter de?” frågade polisen och Maggi svarade: ”Du är en av dem.” Så enkel är Maggis filosofi: Vi är alla bröder och systrar och vi vill alla älska och bli älskade. Hat förgiftar. Kärlek helar.
Under våra tre dagar i den eviga staden stryker jag runt henne som jorden kretsar runt solen. När hon sen ska till Vatikanen för att hälsa på en jesuitmunk är det som om min tillvaro slocknar en smula. Nu har jag skrivit ett brev till henne där jag bedyrar min kärlek och tacksamhet för att hon i en machomilitaristisk era förkroppsligar det kvinnliga ledarskapet, förmedlar hopp och visar att en annan värld är möjlig. Min älskade mamma Marguerite Barankitse. Lägg hennes namn på minnet, för en dag kommer Maggi att belönas med Nobels fredspris.
