Han hade köpt sängkläder i bäckebölja. Det var en ren impuls. Han hade stått i en lång julkö på Åhléns och fått ögonen på det där lakansetet i det där lustigt skrynkliga tyget i en lockkorg. Han hade låtit sig lockas.
Han och hans fru hade levt tillsammans i tjugofem år – mer än halva deras liv – och han hade på den tiden aldrig köpt dem några sängkläder. Möjligen betalat, men aldrig valt ut. Kanske kände han att det var på tiden. Kanske ville han återerövra den äktenskapliga bädden.
Påslakanen var snyggt mönstrade, röda ränder på längden mot vit botten. Troligen påminde de honom om hans barndom. Han hade ett distinkt minne från när han var på kollo med dagis och tjejerna valde både hans pyjamas och hans täcke till kollots snyggaste, i en spontan omröstning som inte alls hade sanktionerats av den progressiva förskolepersonalen. Han mindes det egentligen inte som något positivt. Någon annan hade fått priset för snyggast sovsäck. Effekten av den där omröstningen hade blivit att han kommit hem och skällt på sin mor för att hon hade köpt honom så ful sovsäck.
Det borde kanske inte vara ett trevligt minne, men med tiden hade allt som rörde hans barndom fått guldkant och han hoppades att det så småningom skulle börja gälla också för hans medelålder. Han tänkte ofta och gärna tillbaka på sin barndom och brukade hävda att han egentligen bara hade drabbats av en enda kris i livet: puberteten.
När han köpte de där lakanen i bäckebölja stod han dock i sitt livs andra kris. En äktenskapskris gick som ett ständigt mullrande jordskalv genom hans tillvaro. Kanske kunde nya sängkläder hjälpa dem. Han trodde inte på det själv, men tänkte att det inte heller gärna kunde skada.
Han hade bäddat i deras dubbelsäng med påslakan i bäckebölja och bjudit henne att krypa ner under dem. Det hade gett dem en tillfällig frist. Bäckeböljan var mjuk men ändå sträv och det påminde dem om varandra.
Allt detta kom till honom när han stod i en ny lägenhet med bara hans namn på dörren. De hade delat sitt bohag ungefär på mitten och hans fru hade åtagit sig att dela upp sängkläder och porslin. Nu stod han och stirrade ner i en blåprasslig Ikeasäck. Där nere låg två kuddvar och två påslakan i bäckebölja.
Han drabbades av vemod och tänkte för sig själv: Vad hände här egentligen? Vi som nyss var så förälskade, som har världens tre bästa söner, som känner en sådan innerlig tillit och värme i varandras närhet – varför bor vi plötsligt på varsitt håll? Hur blev det så?
Han behövde formulera tankarna. Han släppte bäckeböljan till golvet och satte sig att skriva en krönika till Icakuriren. Han tyckte att det var pinsamt att blotta sig för mycket och valde spontant att skriva om sig själv i tredje person.
