Styvfar har slutat äta Skotte och jag är orolig för chokladbitens framtid.
Skotte känns som det oönskade sladdbarnet i Marabous stycksaksfamilj. Daims mandelknäck har krispig klass, Japps chokladmaräng har i alla fall lite av kolans seghet, Co-Co har kokosens exotiska air och Fransk nougat är ju fransk och därmed automatiskt fin.
Skotte är ren mörk nougatkräm, dessutom uppblandad med russin. Vuxna vill ha tuggmotstånd, barn vill ha ljus choklad och väljer hellre Pigall när de vill fylla munhålan med sötat smör.
Daim och Co-Co äter man utan att skämmas, i fullt dagsljus och med rak rygg. Skotte mular man i sig i skydd av mörkret, i panisk jakt på snabba
sockerkickar. Ingen friskförklarad krubbar Skotte i offentligheten. Utom styvfar. Mot alla trender, mot smakdomarnas rekommendationer, mot sitt eget sunda förnuft har han framhärdat.
Många gånger har jag stått i snabbköpskö med någon bekant, som lite förstrött stått och svept med blicken över godishyllan. Många gånger har jag hört det där föraktfulla lilla hånskrattet med den åtföljande frågan: ”Vem fan äter Skotte egentligen?” Och varje gång har jag kunnat ge besked: ”Min styvfar.”
På somrarna körde man till mors sommarhus. På
vägen ut köpte man med sig ett halvt Coop så att man var försedd med exakt allt. Stadsbarnen är vana vid att kunna hasa till närbutiken i flip-flops om man blir sugen på en grillad kyckling vid halv-
elvaklippet. På landet vill man kunna korka upp vid lunchtid och göra sig oberoende av bilen.
Och så öppnade man kylen och möttes av fler Skotte än vad dagligvaruhandeln saluförde. De skulle finnas, som det hette, ”på armlängds avstånd”. Vi fick kånka ner middagsmaten i den gamla jordkällaren.
Och nu har han alltså slutat med Skotte. Bara sådär. För att han har hittat någon dyrare choklad med havssalt.
Efter att revykungen Ernst Rolf dog på juldagen 1932 kunde man tydligt se hur telegramfrekvensen
i Sverige sjönk under 1933. Den nyrike Rolf var
tokig i att skicka telegram. Han kunde hyra in sig i en hotellsvit, placera ett författarteam i salongen och sedan kommunicera med dem från badrummet via telegram.
På sikt dog telegrammet helt ut i Sverige. Det kan kanske inte bara tillskrivas Ernst Rolfs frånfälle, men ändå.
Om ni inom den närmaste tiden står i snabb-
köpskön och sveper med blicken över hyllan med stycksaker och plötsligt känner den där starka förnimmelsen av att något fattas – en skotskrutig
dubbelchoklad – så kan ni skylla på min styvfar.
Inte för att ni kommer att sakna Skotte. Ni har troligen aldrig fått för er att faktiskt köpa den.
Men nu vet ni i alla fall vems fel det är när ni nästa gång är sugen på en stycksak och hade planerat att kunna välja bort Skotte den här gången också.
