Kalle Lind: ”Balle” och andra slappa slangord får mig att rodna

Det hade knappast gagnat någon om dagens kids hade stått i gathörnen och ropat: "Ussare kvanting! Spana in tjinonan med de sjyssta spirorna!"

Här sitter jag och är språkkonservativ. Det känns tråkigt. Även om jag gärna lanserar mig som gubbkonservativ och kulturstofil, så är jag egentligen den förste att förstå att varje generation behöver sitt språk för att uttrycka sina specifika behov. Det hade knappast gagnat någon om dagens kids hade stått i gathörnen och ropat: ”Ussare kvanting! Spana in tjinonan med de sjyssta spirorna!”

Jag brukar välkomna språkliga uppfinningar. Jag gör tummen upp när den gamle kuplettkungen Karl Gerhard nyskapar svenska språket och rimmar på ord som inte borde gå att rimma på (Franklin D. Roosevelt kan naturligtvis rimmas på ”blåställ’t”). Jag får ståpäls av den gamle nationalpoeten Heidenstams grammatiskt inkorrekta fras ”Jag längtar stenarna där barn jag lekt”.

Jag har heller inget emot låneord. Tvärtom – de är en förutsättning för att kunna föra begripliga konversationer. Utan inflytande från finskan och romani hade vi inte kunnat prata om pojkar och tjejer. Utan påverkan från latinet och polskan hade vi inte kunnat dricka Absolut vodka. Utan lån från tyskan, samiskan, franskan och turkiskan hade vi inte kunnat slänga ur oss den vanliga frasen ”jag såg en billig pulka utanför den orangea kiosken”. 

 

Men med detta sagt så har jag lite svårt för den slappa slangen. Den som utan lekfullhet bara förkortar. Ingen blir gladare än jag när folk kallar glasögon för ”glojärn” eller Systemet för ”glasbanken” – där finns ju en ordvrängarlusta. Men att göra ”rutinerad” till ”ruttad” är för trött. Eller ”rubrik” till ”rubbe”. Eller ”kvalitet” till ”kvalle”. Eller för den delen ”cigarrett” till ”cigg”. Säg ”knaster” eller ”stinkpinne” – det är en smula uppfinningsrikt. ”Cigg” signalerar bara lättja.

Det mest irriterande – och alltmer förekommande – slappa slangordet är ”balle” om balkong. I Face­bookuppdateringar kan man, på fullaste allvar, hitta formuleringar som: ”Här sitter jag på nystädade ballen och njuter”. Det kan omöjligen bara vara jag som hinner rodna till innan jag rett ut sammanhanget.

Jag gissar att det säger något om vår tid, stressens och den förmenta effektivitetens tid, att vi slutat vara påhittiga och i stället bara rumphugger ord som redan finns. Jag är övertygad om att den här vanan kommer att skapa fler missförstånd än balkongexemplet ovan: häromdagen hörde jag någon beskriva sin fru som ”beggad”. Jag hann fundera på om hon var begagnad eller bedagad innan jag förstod att hon var begåvad.

 

Men å andra sidan hörde jag också en person ge sin balkong högsta tänkbara betyg när hon utropade den till ”en riktig kvalleballe”. Och det hade onekligen en sorts poesi i sig. Så i vanlig ordning kommer det i slutändan att vara språkkonservatismen som står besegrad.

Eller bessad.

Kalle Lind: ”Balle” och andra slappa  slangord får mig att rodna
Annons
Scroll to Top