• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Kalle Lind: "Borde vi inte överlåta allvaret till tråkmånsarna?"

    Det är underbart att någon lyssnar på min ångest. Det hade bara varit så mycket roligare att inte ha den.

    Kalle Lind: "Borde vi inte överlåta allvaret till tråkmånsarna?"

    För att vara konservativ är jag ingen större vän av
    traditioner. Jag firar jul för barnens och svärmors skull. Inte för att jag är emot traditioner, utan för
    att jag glömmer bort dem. I mitt liv finns ingen 

    framförhållning. Jag förhåller mig till årets 

    milstolpar som SJ förhåller sig till snö: "Jaså, kom det här i år igen? Det borde vi kanske ha gjort något åt när vi hade chansen." På julaftons eftermiddag desperatletar jag klappar på Pressbyrån.

    Men de senaste åren har faktiskt en tradition utkristalliserat sig i mitt liv. Tillsammans med några andra medelålders gamla radioskojare träffas jag i december och sammanfattar året. Vi har känt varandra sedan vi hade hår och håret hade lyster. För femton år sedan umgicks vi dagligen. Sedan kom någon på att "det var ett tag sedan vi sågs", räknade bakåt i kalendern och hamnade tre år tillbaka i tiden. Då bor vi ändå i samma stad, umgås i samma kretsar och delar i flera fall kontor.

    Så nu hittar vi en kväll då alla kan, vilket redan det är en smärre vetenskap då olika åtaganden ska flyttas och balanseras. Sedan äter vi en bit. Det har även hänt att det förekommit spår av dryck.

    Utan att det någonsin förekommit en dagordning har dessa kvällar kommit att få samma struktur. Vi går en vända runt bordet då var och en berättar om året, livet, äktenskapet, barnen, jobbet, ångesten, våndorna. När alla fem är färdiga brukar restaurangpersonalen stå och harkla sig med notan i näven och en menande blick på armbandsuret. Sedan letar vi lite håglöst efter en nattöppen bar och under 

    letandet upptäcker vi att vi är trötta och går hem.

     

    Det är förtroendefulla samtal. Begrepp som 

    "panikångest", "depression" och "en av mina 

    terapeuter" förekommer. Någon håller ett lovtal till sin fru. Någon bekänner att han försummat sina barn. Någon berättar om sin dementa mamma. 

    Ofta faller någon i gråt. Alla lyssnar. Ingen hånar.

    Jag rapporterar från årets kväll för min fru och hon tycker att det låter underbart. Givetvis är det underbart att vi genom varandra har öron som
    lyssnar och munnar som frågar. Samtidigt: de där fyra är de roligaste människorna jag känner. Det känns som slöseri med humor att vi sitter och pratar allvar. En fråga gnager i mig: borde vi inte överlåta allvaret till tråkmånsarna?

    För femton år sedan, på hårtiden, skojade vi alltid när vi sågs. Hur jag än ser på det så är det roligare med skoj än med allvar.

    Missförstå mig rätt. Det är underbart att
    någon lyssnar på min ångest. Det hade bara varit så mycket roligare att inte ha den. 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!