Vi bjöd på mönster till en ljuvligt fluffig rosa drömkofta för en tid sedan. På omslaget lovade jag att “alla” kan sticka den. Det fick jag på moppo för, så klart! En av våra kära läsare påpekar i ett handskrivet brev att det inte kan stämma! Hmm, jag får ta tillbaka och rodnande be om ursäkt.
Så börjar jag fundera. Vad klarar vi av om vi verkligen ger oss den på det? Om vi övar och övar, kan vi lära oss vad som helst? Kanske inte.
Jag kommer aldrig att kunna sjunga som Adele.
Men min kollega Helene, som formger varje nummer av Icakuriren – hon gav sig attan på att lära sig sticka annat än syslöjdens räta maskor. Efter intensivt studerande av instruktionsfilmer på You-
tube kunde hon för några veckor sedan visa upp bilder på första alstret. En mönsterstickad klassisk olle i svartvitt, som hämtad ur en modetidning från 60-talet.
Blod, svett och tårar, absolut, men visst klarade hon det! Det tog dock en ände med förskräckelse när dotterns unghund var på besök och ollen låg obevakad i soffan … Låt oss säga att den där tröjan “is no more”, precis som papegojan i Monty Python-sketchen. Jack Russell-terriern Sigge ser ut att skämmas en smula över sitt tilltag, eller vad tror ni?
Inom psykologin forskas det ibland på vad det är som får människor att lyckas: talang eller ren envishet. Senaste rönen är att det oftare är envishet i kombination med passion, mer sällan talang.
I Irak har landets första fotbollslag för benamputerade bildats. När jag hör historien om de enbenta som spelar fotboll i huvudstaden Bagdad, berättad i radio av Mellanösternkorrespondent Johan-Mattias Sommarström, fylls jag av förundran. Hopp. För ingenting tycks omöjligt. Bara man är tillräckligt envis och passionerad så kan man spela fotboll även om man förlorat ett ben.
