Barnen brukar titta mycket storögt på mig när jag berättar hur det var “förr i tiden”. För min del före mobilerna. På nittiotalet.
De undrar hur vi gjorde om vi skulle möta upp någon kompis men var sena, eller fick förhinder. Eller kom vilse. De förstår inte hur man kunde leva utan mobil.
Tja, säger jag. Man var kanske noggrannare med att komma i tid. För annars hade de man skulle träffa helt enkelt bara gått när man kom fram. Eller så letade man upp en telefonkiosk. Tanken på telefonkiosker får dem alltid att skratta. För att det är så serietidningsaktigt.
Men hur kunde du allas nummer?
Man såg till att lära sig dem utantill. Man anpassade sig efter rådande omständigheter.
Och, säger jag. Man fick nya vänner!
Hur då, undrar de och tittar mycket skeptiskt på mig.
När saker och ting inte gick som man tänkt sig, och man kom för sent, eller tappade bort varandra på till exempel en festival eller i en ny stad fick man helt enkelt se till att klara sig ändå. Varpå man i de allra flesta fall började prata med andra, helt okända människor. Man lärde sig att folk i stort sett alltid är schyssta och hjälpsamma. Inte sällan fick man nya vänner för livet.
Jag kommer aldrig glömma “Emma” som jag lärde känna utanför en bajamaja på Hultsfred då jag råkat komma vilse och var helt ensam och bortkommen. Eller “Sanna” som hade tappat bort SINA vänner och fick hänga med mig och mina kompisar under en körresa till Tyskland. Hade mobil funnits hade de inte varit mina vänner idag. Det pratar vi ofta om. Och tycker lite synd om dagens unga som inte ställs för liknande utmaningar. Som att när vi sökte jobb var vi tvungna att ringa. Vilket blir en utmaning för alla med telefonskräck.
Jag tänker på att det är lite så här med coronarestriktionerna. Tack vare att man under konserter måste sitta ner placeras man ofta bredvid okända personer och jag har i alla fall inte varit med om att man inte börjat prata. Vips visar det sig att man inte bara har en massa gemensamma vänner utan lika många dito intressen. Och så byter man nummer och börjar följa varandras sociala medier och utökar vänkretsen.
Hade uttrycket inte varit så uttjatat hade jag slutat den här krönikan med “allt ont för något gott med sig”. ¨
