3,5 år gammal. Med en resväska i papp kom hon till Sverige. Den fina hårrosetten som syns på fotot vid avfärden hade försvunnit någonstans under den långa båtresan från Helsingfors. En dag i augusti 1944 är min mamma framme hos sina nya svenska “föräldrar”.
De två äldre bröderna befann sig redan här, i samma lilla samhälle men hos andra familjer. Min mamma hade nästan glömt hur de såg ut. Mormor ville allra helst ha kvar sin yngsta hemma, men när doktorn konstaterade allvarlig vitaminbrist och propsade på att mamma också skulle få det bättre i Sverige fanns ingen annan råd. Ingen visste när kriget skulle ta slut.
Min morfar var vid en krigsfront någonstans, även han ett ganska vagt minne för en treåring – och mormor lockade sin lilla flicka med att hon skulle få en ny pappa, och det lät ju bra.
När jag frågar min mamma vad hon minns av den första tiden i Sverige, så är det nästan ingenting. Men man kan ju bara föreställa sig hur ensamt det måste kännas att komma till främmande människor, i ett annat land, och inte förstå språket.
Men mamma, vad tyckte du? Nej, det var inte så illa, säger mamma idag. Hennes svenska pappa var så snäll. Ett minne dyker upp, att hon blev helt skräckslagen och hysterisk när “Hesa Fredrik” ljöd över den svenska småstaden, på prov. I Finland var larmen på blodigt allvar och mormor hade allting packat i en barnvagn för att snabbt springa ner i skyddsrummet.
Kriget tog slut, men det skulle dröja ytterligare några år innan min mamma kom hem till Finland. Men kontakten med svenska mamma Carin och pappa Herman fanns kvar och så småningom hamnade hon i Sverige igen.
Min mamma. Ett av de 70 000 finska barn som kom till Sverige under andra världskriget för att få skydd, närande mat och sjukvård.
