I podden “Hitfabriken” har programledaren Fredrik Ralstrand lyckats få med sig Jerry Williams dotter, Jannica Fernström, för att prata om fadern. Jag har kastat mig över varenda Jerry Williams-intervju jag kommit över, ivrig att ta del av hans fantastiska Solnatugg, och läst hans memoarer, också de skrivna på Jerryspråket. Ändå var det obekant för mig att han ens hade en dotter. Jerry ville inte “hålla på och slaska”. Han tyckte det var “taskigt” att lämna ut familjemedlemmar som inte själva valt offentligheten.
Dottern har ärvt faderns integritet och har för säkerhets skull med sig Jerkas gamla saxofonist, Wojtek Goral, för att samtalet ska koncentrera sig på gärningen och inte privatlivet. De tecknar en bild av den forne rörpularen, sedermera rockinstitutionen, Erik Fernström som rimmar med min: jordnära, svårimponerad, cool.
Utan att vara ett större fan av hans musik eller hans socialism har jag högaktat Jerry Williams så länge jag kan minnas. Några år innan han dog medverkade han i intervjupodden “Värvet” och avslutade samtalet med repliken “kanon, tja!” Det har jag sedan dess försökt införliva i min egen skånska. Det har gått sådär.
Jerry Williams var något i artistbranschen så ovanligt som en mensch, som man säger på jiddisch. Vindarna månde blåsa i vilken riktning de ville. Jerka stod fast grundad i sin mylla av femtiotalsrock, ibland klädd i soul- eller popkostym, men ändå omisskännligt williamsk. Livet igenom kallade han en klarinett för kvarpa, en uppsvidad lirare för en tvålputte och en motorcykel för en hårtork. Han lirade uramerikansk rock med Che Guevara på tröjan med raggare och knuttar i publiken. De älskade honom så som man älskar någon som aldrig sviker.
I podden spelar de “Vintersaga”, en av de mest osannolika hittarna i svensk musikhistoria. Ted Ström skrev den, Monica Törnell spred den, Jerry odödliggjorde den och den finns efter honom i så många inspelningar att P2 kunde ägna en timmes dokumentär åt den: “Vintersaga – vemodets nationalsång” finns på SR Play.
I “Vintersaga” tecknas Sverige med tjocka svarta streck och mörkgrå skuggor. Fyllan växer till på Mommas krog i Kiruna och kärleken är inlåst i ett hyresrum på Söder. Det är allt annat än ett kärleksporträtt. Det är en ångest svettigare än Lars Noréns, ett vemod som isar själen, en sorg djup som Hornavan. Svenskarna tog den till sina hjärtan, i synnerhet när Jerka tog i från diafragman.
Det borde inte vara så. Vi borde inte göra vågen när en socialist marinerad i amerikansk popkultur sjunger om hur vedervärdigt vi har det. Rent logiskt borde vi reagera med förvirring. Det gjorde vi inte. Vi reste oss som ett folk och jublade. Vi visste att Jerry menade vad han sjöng även den gången. ¨
