När människor runt om i Sverige är som mest uppgivna säger man, till varandra, att: “Det är ingen idé. Det är ingen som lyssnar ändå. Det är redan uppgjort, på förhand.”
Ofta pratar människor om politik och politiker på det här sättet. Det sker saker över deras huvuden, de har inget inflytande, ingen som lyssnar. Det är en gammal sanning – om det nu är sant, vill säga.
Om man skall åskådliggöra den (växande) klyftan mellan de folkvalda och deras väljare har alltid Socialdemokratiska Arbetarpartiet fått stå som exempel. Och det är ju inte heller helt orimligt. Alienationen mellan den gamla socialdemokraten och de nya socialdemokraterna har accelererat med våldsam kraft sedan slutet av 70-talet och ända fram till idag. När jag var 15 år, 1970, fick socialdemokraterna 45 procent av rösterna. När jag var 21, 1976, fick sossarna ungefär 43 procent. 1985, när jag var 30 år – nästan 45 procent av rösterna igen. Det präglade hela min generation. Och kanske till och med den efter min.
1995 års val, nu var jag 40 år, 37 procent. 2006 börjar sossarna och Göran Person slira ordentligt, 35 procent.
2010: 33 procent.
2014: 31 procent.
2018: 28 procent.
I väljarbarometern från i juni i år, Socialdemokraterna: 26 procent.
Finns det socialdemokratiska partiet kvar om 10 år?
Under dessa mer än 30 år av ständiga förluster skulle man ju kunna inbilla sig att Socialdemokraterna någon gång skulle drabbas av någon form av självinsikt, någon typ av självrannsakan: Varför vänder de oss ryggen? Väljarna, våra väljare?
Jag har hört otroligt många självkritiska socialdemokrater, men ingen, absolut ingen, i partiets ledning.
De tittar inte bakåt, bara framåt, med frågan: Hur behåller vi makten?
Nu skall de välja en ny partiordförande, kanske vår nästa statsminister: Då är det också uppgjort i förväg. Det kommer finnas en kandidat, en man tror kan hålla kvar socialdemokratien vid makten. Man vill absolut inte ha en uppslitande (??) diskussion om detta.
Jag får lätt svindel när jag tänker på socialdemokraterna med Olof Palme på 70- och 80-talet, och de avideologiserade socialteknokraterna 2021.
“Väljarna sviker” brukar det heta när partier tappar sina väljare. Partiers svek mot sina väljare talar man om betydligt mer sällan.
En gång, för länge sedan, röstade vi på drömmar, visioner, reformer. Och på politiker som pratade om samma saker som vi pratade om.
Idag röstar vi på dem som vi tror/hoppas på kan bli hyggliga förvaltare av samhällsapparaten och makten. Sedan får var och en sköta sitt. Man är ju sig själv närmast, eller hur.
