Världen spelar upp en ödessymfoni och jag sitter här med min Cello. Äldre läsare vet vem jag syftar på: Cello var kåsören Olle Carles signatur. Han tog C:et i Carle, vände Olle baklänges och vips hade han ett lika effektivt alias som kåsörkollegorna Bang (Barbro Alving), Jolo (Jan-Olof Olsson) eller Eld (Erik Lundegård).
Cello (1909–1998) började kåsera i gamla Stockholms-Tidningen på 1940-talet, gick sedermera över till Expressen och publicerade sin sista spalt 1988. Han var verksam i en tid när kåsören var, om inte en superstjärna, så i alla fall en superhjärna som man läste supergärna.
Varje dagstidning med självaktning hade sin fast anställda kåsör, som prenumerant blev man lite tjenare med den egna tidningens kåsör. Till fars dag och jul gavs det ut samlingar. Cello döpte en av dessa sina best-of-volymer till det rättframma “En hög repriser till högre priser”.
Många kåsörer byggde ett persongalleri. Den som följde Gits Olsson i tidningen Se lärde känna hans skärgårdsgubbar Söderlund i viken och Pettersson med Archimedesen. Den som läste Kar de Mumma i Svenskan fick veta vad hans vän jägmästare Wipperup sagt för fyndigheter på den senaste andjakten.
Ofta utgick kåsörerna från sin familj. Barn och makar och makor valsade runt i skrivmaskinerna och blev till dels även läsarnas släkt. I en mediesatirisk monolog från 1963 beskriver Hasse Alfredson vad som sker i det stora tidningshuset: “I rummet innanför satt tidningens kåsör och slog sina barn med en käpp för att få dem att säga nånting roligt.”
Cellos specialitet var ordvitsen. Han hade en sällsam – Cello-sam – förmåga att byta plats på bokstäver och förskjuta betydelser. Om vintern: “Snart blir man så deprimerad över att se allting i vitt att man börjar se allting i svart.” När flera norska skidåkare tävlade mot en enda svensk: “Era går mot en ny vår, när vår går mot en ny era.” När fångarna på Hall hotade med strejk undrade han om detta skulle få Halls överhuvud att fly hals över huvud.
Den sortens ordlekar hånas ofta. Även dess utövare skriver gärna ner genren. Sture Hegerfors har publicerat vitsar i Göteborgs-Posten i femtio år. När han får beröm av läsarna svarar han: “Tack, jag gör mitt sämsta.”
Läser man Cello ser man att ordvitsandet kan vara den ädlaste av konster. Bara att läsa titlarna på hans kåserisamlingar är ren njutning: “Med mitt mått mätt”, “På sitt sätt sött”, “Så, skörda och så vidare”. Ryktet säger att han skrev sin egen gravskrift: “Härmed är en ända vorden / på min lust att vända orden”.
Inget är mossigare 2021 än att sitta och läsa gamla kåserier. Men när jag följer världsnyheterna är jag hellre gammtida än framtida eller ens samtida. Just nu känns det skönt att befinna sig just då.
