Jag älskar inte hösten för dess så uppenbart vackra och starka färger (trots att min favoritfärg till och med alltid varit orange). Jag älskar den heller inte på grund av att vi allergiker äntligen kan andas igen. Eller för att det efterlängtade mörkret gör det lättare för oss sömnstörda (på grund av många barn och husdjur) att sova i alla fall någon sammanhängande timme per natt.
Nej, jag älskar hösten tack vare dess så förträffliga och härliga omstartskänsla. Ni vet: skolstart, nystart, pånyttfödelse med längre solblekt hår och en massa ljuvliga upplevelser och äventyr färskt i minnet och sinnet.
Ni som känner som jag vet att nyår inte är någonting i jämförelse. Den enda sanna omstarten sker i augusti, efter att man haft tid att – i mitt fall – begrunda sina synder (hej arbetsnarkoman).
De flesta mer normala människor utgår jag från är lediga i alla fall någon vecka på sommaren och kan vila och på så sätt verkligen ta reda på vad man vill att denna ack så härliga nystart bör innehålla.
Men jag har faktiskt mina synder (hej arbetsnarkoman) att tacka för att jag äntligen tagit mitt sunda förnuft till fånga och lovat barnen (löften till mig själv håller jag aldrig för jag är dum i huvudet) att från och med den första september, då jag anser att sommaren officiellt är över, sluta jobba på helger.
Jag vet inte vad som fick droppen att rinna över och jag insåg att det vare sig är värdigt eller mänskligt att jobba alla helger – året om.
Möjligen den där ljuvliga dagen på Långholmen då jag och en älskad människa satt och tittade på alla som badade och paddlade och seglade. Eller långpromenaden i Tyrestas nationalpark. Eller bryggan i Sigtuna. Förmodligen alltihop.
Sådana saker som normala människor gör på helgerna, när de inte jobbar.
Det kommer bli en spännande höst. Barnen tror inte att en arbetsnarkoman som jag kommer klara av att vara ledig. Min yngsta föreslog att jag skulle börja köra något slags tennispass på Wii. Men sådan teknik klarar jag ju inte av att ens sätta på.
Nej, jag ämnar läsa endast efter lust och noll plikt. Ägna timmar åt att sitta längst in på den där lite hemliga platsen på stadsbiblioteket. Åka iväg på dagslånga utflykter med noga utvalda personer utan att berätta för någon var jag befinner mig.
Jag tänker helt enkelt börja leva.
