När jag svettas med det där som livsstilsmagasinen har döpt till “livspusslet” – att man under ett och samma liv ska hinna ha kvalitetstid med barnen, ha egentid med hustrun, tänka på figuren, tänka på miljön, engagera sig i något viktigt, engagera sig i något kul, göra jobbkarriär, göra bostadskarriär, bygga sitt varumärke, bygga sitt hem, nätverka, fildela och bara vara skönt avslappnad – så tänker jag alltid på Jan Weimann.
Han var medlem i det som kallades Blekingegadeligan eller på danska Blekingegadebanden, en Köpenhamnsbaserad marxistisk cell som på sjuttio- och åttiotalen begick grova brott med politiska förtecken.
Berättelsen om den lilla grupperingen finns som P3 Dokumentär-dokumentär och som dansk dramaserie. Är man genuint intresserad av att förstå allt bisarrt och uppseendeväckande kring det lilla terrorkommandot rekommenderas Peter Øvig Knudsens båda reportageböcker (2010).
Det som började som en liten studiecirkel blev en aktionsgrupp som blev en liten sekt som bodde i några kolonistugor där de alltmer gled över på väpnad kamp och helt sonika såg sig som en dansk gren av den väpnade palestinska motståndsrörelsen.
En av dem som var med från starten till slutet var Jan Weimann. När han inte gjorde inbrott i vapenförråd, kartlade säkerhetspolisens spaningsrutter, kollade registreringsskyltar, stal flyktbilar och allt det där andra pysslet som kommer med ett liv som organiserad brottsling, så hade han ett 9-17-jobb på ett statligt verk. Och när han inte var på jobbet
eller på banken, iförd mask och automatvapen, så hade han fru och barn. Som inte hade en aning om att han tillhörde ett kommunistkommando.
Redan där låter livet ganska innehållsrikt. Men – på sin fritid var Jan Weimann dessutom en hängiven amatörornitolog.
Vid ett tillfälle hade den lilla terroristcellen fått för sig att de skulle kidnappa en miljardärsson bosatt i Lund. De hade en väl uttänkt plan och en norsk kolonistuga hyrd i falskt namn där den unge arvtagaren skulle hållas fången tills familjen betalt den begärda lösensumman. På väg till Lund från Köpenhamn blev gruppen plötsligt oense och kidnappningen ställdes in.
Då körde Jan Weimann omedelbart till Falsterbo för att spana in det unika fågellivet på den skånska sydvästspetsen. Försitter man chansen att kidnappa någon snuskigt rik yngling så kan man alltid kompensera genom att spana in en svartnäbbad islom.
Hur fel det än må vara med värdetransportrån och kidnappningsförsök så måste man ändå beundra Jan Weimanns förmåga att få saker gjorda. Jämte hans livspussel ligger ens eget “om-jag-hämtar-på-fritids-så-lagar-du-mat-och-så-får-storgrabben-äta-efter-fotbollsträningen-och-det-enklaste-är-väl-om-vi-tar-mackor-idag-med” i lä.. ¨
