Ett par månader in i pandemin lade jag märke till något märkligt. Tanken på det lämnar mig inte, för det finns något viktigt här även om jag är osäker på vad.
Jag arbetar som skrivlärare och mina elever får uppgifter att skriva små noveller. Det som hände under våren 2020 var att samtliga av mina elva elever undvek att namnge sina karaktärer. Det vanliga är att ett par av eleverna skriver om namnlösa personer.
Det är okej, i synnerhet i de första utkasten av en text. Att använda namnlösa karaktärer kan absolut ha en poäng i litteraturen, men det har också ett pris eftersom läsaren blir mer distanserad och har svårare att relatera till personerna. Det är redan en tuff utmaning att få en läsare att känna för en människa vävd av bokstäver.
Bland det första vi gör när vi vill närma oss en människa är att ge dem våra namn.
Att få någons namn är ett slags förtroende, för den som ger ut sitt namn ger upp en pytteliten gnutta kontroll. Det är därför vi blir så irriterade när andra använder vårt namn i varje mening. “Lisa, du måste faktiskt ställa in mjölken i kylen. Tror du att du kan bete dig hur som helst, Lisa?” Det är ett sätt att kontrollera. Ungefär som när någon ställer sig så nära en själv att det blir obehagligt.
Om du ger någon ditt namn förväntas det att personen ger dig sitt namn tillbaka. Om personen undviker det blir vi nästan lite illa berörda, som i möte med myndighetspersoner. Något som kanske kan kallas en maktrelation är etablerad.
För ett par månader sen såg jag ett inslag om en gisslanförhandlare. Och naturligtvis: det första en gisslanförhandlare gör när hen pratar med gärningsmannen är att etablera en relation genom att presentera sig vid namn. Gärna ett smeknamn. Människor är så starkt kodade att ge sitt namn tillbaka att det slinker ur dem automatiskt, trots att de inte planerat det.
Jag återkommer till frågan: Varför försvann namnen plötsligt från mina elevers noveller?
Pandemin svalde dem liksom. Kanske för att många av oss känner sig isolerade, vi har förlorat en del av den rätt till närhet till andra människor vi tagit för given. Vi famlar.
Kommer namnen tillbaka till novellerna i höst? Betyder det att vi återerövrar något? Jag vet inte.
I morse gick jag en promenad och funderade på namn, omvälvd av sommardofterna. Allt blommar nu, så där ögonbedövande och överväldigande. Min mamma har lärt mig namnen på väldigt många blommor. Smörblomma, midsommarblomster, fetknopp, rölleka, gatkamomill … Och jag tänker att eftersom jag vet vad de heter är de lite mina. En gåva från min mamma som jag skickar vidare till nästa generation. För i sommar ska jag lära min son blommornas namn.
