I slutet av 60-talet och i början av 70-talet rasade en debatt om hur vi dumpade våra äldre på ålderdomshem där de fick spela bingo, sjunga “Ovan där”, väva och dreja. Jag gjorde några sommarmånader på ett sådant hem som ung man – jag tyckte det liknade ett bättre fängelse med generösa permissionsregler. Jag tänkte då fanimej aldrig bli gammal.
Jag vet inte riktigt hur sann den bilden var av åldringsvården i världens näst rikaste land på 60-talet (Sverige alltså), men idag bor man i bästa fall på äldreboende om man inte klarar av eget boende och får hjälp av hemtjänsten om man kan bli kvar hemmavid.
Jag jobbar just nu med en radioserie om 80-plussare som skall sändas i P1 med start i slutet av augusti (“Ålderstigen”, med Hannah Engberg). Jag är mest en sidekick, pratar lite om min 98-åriga mamma,
Hannah och jag pratar med forskare och äldre. Det forskas faktiskt som sjutton om äldre just nu, bra, relevant forskning.
Det som är mest frapperande med att dyka ner i det här fältet är väl att de aldrig syns: de äldre.
Såg en äldre man i rullstol bli intervjuad i tv för några veckor sedan. Vi får anta att han hörde illa, eftersom reportern lutade sig ner över honom och gallskrek i hans öra. Dessutom antog reportern att farbrorn bara förstod korta, mycket enkla meddelanden. Han hade precis vaccinerat sig: “KÄNNS DET BRA? DU FICK JU EN SPRUTA PRECIS.”
Chockad, svarade han: “Ja, jo. Bra.”
Mannen var rätt stor och såg nästan ut att ha varit lite sportig för inte alltför länge sedan. Han var snyggt klädd. Han kunde ha varit gammal snickare eller gymnastiklärare. Kanske astrofysiker eller litteraturforskare?
Hans nya identitet i just det här inslaget var: Gammal, mindre vetande, gubbe som kräver specialbehandling.
När slutar man till exempel att vara sitt yrke och får en helt ny identitet som gammal? Varför pratar vi så där med äldre? Och knäckfrågan framför alla andra: Varför syns inga äldre annat än i ett nyhetsinslag om en nyvaccinerad i rullstol?
Var finns de i populärkulturen? I filmer, tv-serier, litteraturen, konsten. Möjligen som förruttnelse, om man skall dra det till det yttersta – och varför skulle vi inte det?
Ja, eller som lite vimsiga, skojiga, glömska, jobbiga, tjatiga. Berättar alltid samma gamla historia. Hahaha.
Var finns de i politiken? Alla politiker pratar sig varma om hur vi måste ta hand om våra gamla, våra äldre, våra mammor och pappor – men är de med i diskussionen? Är de med i debatten? En fjärdedel av väljarkåren är över 65 år – deras representation i riksdagen brukar ligga på 2–3 procent.
Jag både tror och hoppas på ett äldreuppror. Dags för 68-revolutionärerna att rulla ut på gatorna igen.
