Jag läser intressant forskning om vad som gör oss lyckliga. Det är (oftast) inte alls pengar, personlig succé, materiellt överflöd. Om nu någon trodde det. Det är helt andra, ibland oväntade saker. På något sätt är det trösterikt att de vräkigaste grannarna inte mår bättre än vi andra, trots mercedes XXXL, lyxigt hus i skärgården och ny inglasad pool. De har ändå skavsår i själen, oro i kroppen och den existentiella ensamheten ruvandes inombords.
Vi andra kan sluta vara avundsjuka, om vi nu har varit det. Lycka har inte ett dugg med yttre rikedom att göra. Och ändå är det en så ohyggligt stark drivkraft för många. Forskning visar att det som gör oss lyckliga ofta är livets kontraster, och det kan handla om alldeles vardagliga saker. Som våren, efter en iskall vinter. Eller en oväntad komplimang. Att någon enstaka gång unna sig en önskad pryl ger större lyckoeffekt än ett helt hus fyllt med lyx. “För den som har allt finns inget kvar att längta till” som mormor sa när jag tjatade om att få leksaker. Så rätt hon hade, och så arg jag blev.
Jag tänker ofta att vår lyckligaste tid nog var på 50-talet. Då när familjen fick spara till ett strykjärn, och sen var överlyckliga i tio år över att ha det. När de små, små guldkornen lyste upp en hel öken av strävsamhet. Sen brakade prylsamhället loss, allt urartade, och vi fick magsår, ångest och depression.
Att känna lycka är en speciell förmåga, säger forskningen, nära förknippad med tacksamhet och ödmjukhet. Att kunna glädjas över det lilla och inte förvänta sig ett liv med extra allt. Det är först när vi kämpat genom snöstormen som brasan värmer riktigt gott. Men det här med pengar då? Kanske är det bara ett uselt arv från grottstadiet som vissa inte blir kvitt. Då, när det var en överlevnadsdrift att samla på hög. Bara primitiva grottmänniskor kör SUV XXXL. Lite skadeglädje får man unna sig.
Lycka kan också vara att efter sju sorger och bedrövelser faktiskt komma i väg på semester, trots pandemin. Du kan kolla in vår medarbetare Helene i spalten här intill. En resa med förhinder kan bli alldeles, alldeles underbar.
