En man som inte ringer, inte vill ses älskar en inte – glöm honom

"Jag vill aldrig mer sitta på en bar med ett gäng väninnor och analysera en mans varje ord och handlingar"

Hen älskar dig men är ”rädd” för stadiga relationer. Hen är en sådan som ”lämnar när hen blir älskad”.

Det måste väl vara ett av populärkulturens vanligaste teman?

Och bara den senaste veckan har jag stött på det i allt från låtar av Ariana Grande (radiomusik) där hennes duettpartner The Weeknd sjunger att han tenderar att lämna dem som älskar honom, till Aldous ­Harding (lite smalare och svårare musik) där hon sjunger att hon i hela sitt liv fått kämpa för att stanna i en relation, till Mary Shelleys roman hon skrev efter ”Frankenstein”, ”Den sista människan” (som då den handlar om den sista överlevande mannen efter en pandemi känns ruskigt aktuell trots att den har hela 205 år på nacken). 

I Mary Shelleys bok säger Raymond till Perdita: ”Men du älskar mig; jag känner och vet det, och mina kär­aste förhoppningar vilar på det.”

När jag läste detta upplevde jag det där välbekanta knytnävslaget i magen och insåg: Jag vill aldrig mer vara singel. Måtte jag slippa det! Jag kan bara vara ödmjuk och be till högre makter om att få vara någon som slipper leva ensam.

Jag vill aldrig mer sitta på en bar med ett gäng väninnor och analysera en mans varje ord och handlingar, för att varje gång gå hem med deras ord ringande i huvudet. Han är kär i dig. Men han är ”rädd” och han är en sådan som ”lämnar när han blir älskad”.

Det är den där förhoppningen som är värst. Och den felaktiga självbevarelsedriften.

Plus att väninnor verkar tycka att det hör till deras uppgift att fara med osanning och säga sådant som uppenbart inte stämmer. Bara för att man ska bli glad.

För en man som INTE ringer, som INTE vill ses, som håller på med ett jättemärkligt ”spel” älskar en inte. En sådan ska man omedelbart försöka glömma.

Jag kan bara ta mig själv som exempel och två män, som när jag ville avsluta relationen så idogt påstod att jag ”visst var kär” men att jag inte ”klarade av att bli älskad”. Att jag var en sådan som var tvungen att ”förstöra det som är bra”.

Precis som i de där popsångerna!

Men jag har en stilla undran: varför skulle man vilja lämna någon man tycker om? Om man gillar någon vill man ju inget hellre än att vara med den och det finns ingen anledning att hålla på med spel eller bete sig märkligt. Man bara … trivs och ses så ofta man kan. Eller är det något jag missuppfattat? ®

En man som inte ringer, inte vill ses älskar en inte – glöm honom
Annons
Scroll to Top