• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Mormor älskade de skeva, mumliga, missanpassade

    Mormor älskade de skeva,  mumliga, missanpassade

    Det händer att jag tänker på min mormor. Hon var ­något särdeles.

    Hon satt i ett hus som hon en gång murat med egna händer, kopplad med en slang till en jättelik syrgasmaskin sedan hon bara hade en kvarts lunga kvar, med tevesporten på högsta volym och lät sin katt bita henne i händerna. Eller satt hon vid bordet i ett kök som hon hade städat färdigt någon gång på åttiotalet och åt rå köttfärs på orostad formfranska.

     

    Det stod ingen flärd omkring henne. Jag har ingen sådan där släkt som man skriver tjocka romaner om. Den är mer kåserikompatibel.

    Hon växte upp på S:t Lars. Skånska läsare vet att så hette psykiatriska sjukhuset i Lund. Hennes far var överskötare och hon formades i en jättelik park där kroniker gick runt i repetitiva mönster och krattade gångar och trodde att de var Jesus. Inget fick henne att bli så varm på rösten som "gamla schizzar". Hon älskade de skeva, mumliga, missanpassade.

     

    När jag själv började jobba inom omsorgen blev jag vän med den mest originella människa jag mött. Han hette Nisse och hade bott inlåst i hela sitt liv. På gamla dag­ar hade han fått börja gå så fri att han kunde förkovra sig i sitt livs största passion: att medelst en lång pinne hänga kaffekoppar i toppen av träd.

    Jag tog med Nisse till mormor och det blev kärlek vid första ögonkastet. "Han är som en gammal schizz!" kvittrade hon förtjust, så mycket man nu kvittrar ­efter sextio år som storrökare. Nisse samlade på rockmärken och drack bara kallt kaffe. Hon såg alltid till att ha rockmärken hemma och kaffe i kylen om jag och Nisse skulle komma förbi.

     

    De förstod varandra, trots att Nisse var svårtydd och mest ställde aparta frågor av typen "När dog Simon Brehm?" Ett av de många uttryck min mormor strödde omkring sig kom osökt till mig: "Finns det två skabbiga ök i vår herres hage så nog hittar de varann."

    Hennes sentenser har blivit en del av min vokabulär. Klättrar småbarn upp på köksbordet säger jag: "Det finaste man har sätter man på bordet." När vi har middagsbesök och barnen kastar sig över trågen säger jag: "Varsågod våra egna, di främmande får nock." Säger barnen att deras byxor har gått sönder säger jag: "Då får du väl svärta ändan och gå naken." 

    Ibland frågar jag mig varför jag inte tog mig iväg i ungdomen, reste jorden runt, flyttade till New York eller åtminstone Lerum. Ett av skälen – förutom att jag var lat och feg – var att jag ville hänga med min mormor så länge som möjligt. Hon dog när jag var trettio och fram till dess sågs vi minst en gång i veckan.

    Hon hann hålla min förstfödde i famnen och kalla honom för "ett litet pycke". Hon var för övrigt den första som fick veta att han skulle bli till. "Jaha", sa hon då, "då får man hålla sig vid liv ett år till då." ♦

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!