Två koppar, två glas, två assietter, smörkniv, osthyvel, skärbräda, servetter. Och så ett par piller.
Det var vad min morfar Bertil alltid – väldigt prydligt – ställde fram på kvällen innan han iklädd herr-nattlinne (!) gick och la sig före klockan nio. Han steg upp klockan fem, tog en promenad med hunden Opus för att sedan brygga te och rosta bröd som han sedan bar till min mormor Ingrid som gillade att sova lite längre. De lyckades med bedriften att vara gifta i över femtio år.
Det här är ingenkrönika om livslång kärlek även om mormor och morfar verkligen lyckades med det, kärleken alltså. Och just deras recept på det skulle kunna bli en egen text, eller en bok, men för att sammanfatta det skulle jag säga: De hade kul. De skrattade. De respekterade varandra. Sedan hade de tur som inte drabbades alltför hårt av livet gällande sådant som sjukdomar eller dålig ekonomi.
Nej, det här är en krönika om att BLI sin morfar. Jag inser att jag ÄR morfar Bertil. Jag lägger fram allt till nästa morgon i små prydliga högar. Lika mycket som jag tycker om att lägga mig tidigt älskar jag att gå upp klockan fem. Det måste vara genetiskt, tänker jag och myser.
Men eftersom jag – än så länge – inte har någon hund får jag nöja mig med att sticka ut och springa i gryningen för att sedan komma hem och fixa den där FRUKOSTBRICKAN som de som finns till hands får njuta av – en vuxen dotter som är på besök eller en viktig person. Eller om det är jag som njuter mest. Förmodligen är det så. Att det är något JAG måste göra för att må bra.
Att det fick morfar att må som en prins, den där ynnesten att få ta hand om andra, att få känna sig behövd, känna sig betydelsefull, ha ett sammanhang bestående av människor som vill vara med en, trots alla ens fel och brister. Det var något jag iakttog med förundran. Hans omtanke. Hans kärlek. Och hans humor, som gick åt slapstick-hållet.
Det fanns ingen som älskade pruttkuddar och allt från Buttericks som morfar. Jag är övertygad om att han ofta drev mormor till vansinne med sina “skämt”. Men att hon också älskade det, för att hon älskade honom, hela honom. Trots att de på många sätt var så olika.
Eller, vet ni vad, det här var nog en krönika om livslång kärlek, där receptet är en frukostbricka. Och skratt. Och pruttkuddar.
