Chefredaktör Åsa Holmström: “Tira vilka snygga spiror brallisen har!”

Det som nu går i rasande fart gick förr inte så fort, men rört sig har det alltid. Språket alltså; ordvalet, sättet att prata. Den som yppar orden i rubriken riskerar numera en hurring. Nyss läste jag en tummad Stieg Trenter-deckare på landet – och höll på att ramla skrattande ur sängen. “Tira där kisen, vilka snygga spiror brallisen har” säger kommissarien till sin assistent. Och “Gamle gosse, kila iväg nu illa kvickt innan du åker i buren”. Autentiska repliker från en svunnen epok.

Språket handlar om grupptillhörighet, klass, ålder, kön, geografi. Det är

en effektiv markör som kan reta gallfeber på i alla fall mig. Jag blir galen på texter och samtal som kryllar av ord som kontext, narrativ, episk… Vad dillar de om? Blir en bokrecension smartare om det episka narrativet sätts i rätt kontext? Skulle inte tro det.

Ord används dessutom ofta fel, som i exemplet ovan. “Episk berättelse” är ett poppis uttryck, men vad är det? Tårta på tårta, rätt svårsmält. Kanske menar de “storslagen berättelse”. Och varför då inte skriva det? Att språksnobba är ju i grunden odemokratiskt och utestängande. Men kanske hoppas vissa att de ska framstå som mer intelligenta med en tillkrånglad språkkrydda. För mig känns det mest ängsligt.

När du-reformen infördes som en jämställdhetsidé blev det först rabalder. Sen har det fungerat utmärkt i många år. Men på senare tid har en del unga börjat nia oss äldre. Vad ska det vara bra för? Jag blir otroligt provocerad. Lite larvigt av mig, men det känns nedlåtande att bli niad. Så var det också förr, det var herrskap som niade tjänstefolk, inte tvärtom. Uppåt var det titlar som gällde. Personal på fik och restauranger som niar oss i mogen ålder kan gärna dra något gammalt över sig. Eller har väl egentligen redan gjort det.

När jag säger “sätt på en bra skiva” till barnen stirrar de tomt. Eller ännu värre, SKRATTAR. Inte ens cd funkar längre, nu när allt är strömmat. “Vadå strömmat”? säger jag då irriterat och så trampar vi runt där i språkklyftan. Men när jag ropar “Sätt på hurran, nu vankas det kaffe med kask” då fattar de galoppen. Vi skrattar, ingen annan förstår. Ett av mormors uttryck lever i alla fall kvar. (Och hon ville dricka på bit. Från fatet.)