“Sextiotalisterna är generationen som aldrig slutar vara barn. De fortsätter att bete sig som barn och tar emot stöd och tröst av sina föräldrar.” Ungefär så har några vänner skrivit på sociala medier den senaste tiden. Är det sant? Ja, i alla fall när det gäller mig. Och något i vännernas ton får mig att känna en diffus skam. Är vi generationen som aldrig klarade att bli helt vuxna själva?
Jag tänker på att mina fyrtiotalistföräldrar kanske var den första generationen som faktiskt satte ett stort värde på föräldrarollen. Vilket var något nytt, särskilt för papporna. Och just det faktum att papporna började ta plats på ett nytt sätt höjde också statusen. I de moderna familjerna var klarspråk ett ideal. Ingmar Bergmans filmer fungerade ofta som grälmanualer.
Fyrtiotalisterna var därför en generation som gjorde upp med sina egna föräldrar. Ifrågasatte deras föräldraskap och livsval. Ja, detta är slarviga generaliseringar – men visst finns det ett mönster?
När min mamma för drygt fyra årtionden sen gick genom en svår period kom min morfar ut till landstället en kväll för att stötta och trösta. Morfar var en tillbakadragen och mild man, som ofta begravde sig i sitt arbete. Han tyckte om lugn, ro och smörgåsar med honung och citron.
Den här gången lät mamma honom inte komma undan. Hon var rasande. Jag skickades ut med det snillrika löftet om tio öre för varje varv jag sprang runt huset.
Lyckligtvis tog jag sällan illa vid mig när vuxna grälade, jag visste ju att de älskade varandra och blev sams igen. Ändå kände jag att det här var annorlunda. Existentiellt. Även om det inte var ett ord jag kunde då. För min milda morfar höjde aldrig rösten.
Efter ett par hundra varv kom jag in i huset lagom för att höra mamma väsa till sin far: “Du är omöjlig att komma nära. Jag har aldrig ens sett dig naken.” Sen gick hon och la sig.
Resten av historien var jag inte vittne till, men jag har hört den berättas många gånger.
Hur mamma vaknar på morgonen av att morfar kommer in i sovrummet och vänligt säger:
“Här är jag, nu går jag och badar.”
Han var spritt språngande naken.
Det är sådana ögonblick och sådana berättelser som inte bara ändrar livet som ska komma, utan även det förflutna. För plötsligt syns kärleken som fanns där hela tiden även om den inte uttryckts fullt ut.
Det brukar heta att det aldrig är för sent att ha en lycklig barndom. Men kanske finns det även tid att ge någon en liten lyckligare barndom i efterskott?
Jag är fortfarande barn till mina föräldrar. Vi pratar om allt. Grälar, gråter och skrattar. Får nya insikter. Flera gånger har jag fått lägga om minnesmosaiken som är min barndoms historia. Och jag hoppas att jag kan ge mina ungar samma sak.
