För en tid sedan startade min vän en tråd med bekännelser i en sluten Facebookgrupp. Alla berättade om något de skämdes för. Ett erkännande fick mig att först gapa av häpnad och sedan utforska ett av internets allra mörkaste hörn. Vi pratar om intima lågbudgetfilmer med miljontals visningar.
Allt som behövs för att tjäna multum är en hyfsad kamera, en ekvilibrist och en person med rätt fysiska förutsättningar. Stjärnorna bakom filmerna är okända för alla utom de hängivna fansen.
För det skrivs i stort sett aldrig om fenomenet acnefilmer på Youtube. Konceptet är enkelt: pormaskar, finnar och cystor kläms och töms i närbild.
Kommentarsfälten hos publikfavoriter, som hudterapeuten Enilsa Brown, är en fascinerande inblick i en subkultur av klämbesatta – så kallade popaholics. En entusiast skickar varma hälsningar från Melbourne, en spanjor skriver att det är omöjligt för honom att somna utan en halvtimmes acne-teve. Någon erkänner att hen tappat kontrollen över situationen och sitter klistrad vid filmerna fyra timmar om dagen. En kvinna från Illinois meddelar att det vore värre för henne att bli påkommen med att glutta på porfilm än porrfilm. Och i alla kommentarsfält ställs frågan: Varför kan de inte sluta?
I en av de få artiklar jag hittar om popaholics diskuteras tänkbara orsaker. Psykologer teoretiserar om en fascination av kontrasten mellan kroppens inre och yttre. Någon spekulerar i att populariteten beror på en adrenalinskjuts, det är ju lite som en skräckfilm. Ja, så där går experterna på. Tills en kvinnlig etnolog nyktert och sakligt konstaterar att det nog handlar om omvårdnadsinstinkt.
Klämfilmer kan ses som en hardcore-variant av ett fenomen som kallas ASMR, videor med mjuka viskningar, prasslande och tuggande som ger vissa personer rysningar av välbehag. Många däggdjur och alla flocklevande primater plockar på varandra: parasiter, skröfs i pälsen, flugägg… Plockandet är ett sätt att bonda i gruppen och etablera rangordning.
Och människan som är en hypersocial varelse har genom tiderna varit likadan: Jag kliar din rygg, du kliar min.
Instinkten att plocka och bli plockad på har haft ett överlevnadsvärde eftersom proceduren stärker banden inom gruppen.
I modern tid anses plockande frånstötande och närgånget. Med undantag av sporadisk luskamning och omplåstrande av skolbarn håller vi tassarna borta från varandra. De mest plockbenägna är nu förvisade till att hänga på Youtube med andra abstinenta.
Min gissning är dock att ekonomiska framgångar kommer göra det skamliga klämtittandet rumsrent så småningom.
Trettiotvå miljoner visningar kan faktiskt inte ha fel.
