En gubbe med en katt. Hur roligt låter det? Jättespännande, tänkte jag faktiskt och kastade mig över boken för några år sedan. Titeln Gubbe och katt var både rörande och rolig, utstrålade självironi och något mer svårdefinierat, något oväntat. Jag älskade den.
Kanske har du också läst Nils Uddenbergs berättelse om hur en hemlös katt bestämmer sig för att flytta in hos familjen, helt mot deras vilja. Kattens envishet överträffar deras lite tafatta mänskliga motstånd.
Nu kommer uppföljaren, Ensam med katt. I vår intervju i Icakuriren 41 berättar Nils att Kissen kanske faktiskt räddade hans liv, när hans fru oväntat dog och Nils höll på att tappa livslusten. Det är en bok om sorg, att förlora sin livskamrat, om att ändå vilja gå vidare. Och förstås om Kissen, som inte överger Nils nu när det kniper.
Det här får mig att fundera över våra relationer med djur. Och framför allt över varför vissa människor ringaktar, ja faktiskt föraktar, just det. Relationer med djur banaliseras som något trivialt och meningslöst.
Som när en kulturskribent i Dagens Nyheter nyligen skrev att hon alltid varit tveksam till människor som är fästa vid djur. Det är underförstått både ointelligent och ointellektuellt. De ”intresserar sig för fel varelser i en värld där så många lider”. Är inte det ett väldigt ytligt och platt synsätt? Jag kontrar och påstår att empati är gränsöverskridande. Och att kommunikation med djur kräver en lyhördhet som kommer väl till pass även med människor. Som att uppfatta sinnesstämningar som inte är verbala. Och kulturskribenten pudlar, efter att själv ha skaffat hund. En fördom fattigare.
Nils Uddenberg formulerar det där svårbeskrivliga som djur kan föra in i våra liv. ”Katten har gett mig livskraft. Jag vet inte hur det hade gått för mig om jag inte hade haft Kissen. Hon får mig också att fundera över hur det är att vara människa. Att ge omsorg är lika viktigt som att få”, konstaterar han.
Att stryka handen över en mjuk päls, möta en outgrundlig blick och fundera över hur det är att vara människa. Det är fint. För egen del får jag också ovärderlig hjälp att komma ur sängen varje morgon. En nos i örat, promenaden kan inte vänta en sekund till.
