Häromdagen såg jag en medelålders man med en gigantisk BMW SUV, en sån bil som kanske kostar en miljon. Han hade parkerat på trottoaren utanför mataffären, och nu satt en förarglig liten gul lapp under vindrutetorkaren. Han blev så arg att han slängde sin nyinköpta glass i gatan. Inte arg på sig själv och sin korkade parkering (som han kanske blivit med viss självinsikt), utan på allt annat. Den ineffektiva kassörskan, bristen på parkering, och mest på de idioter som precis hade skött sitt jobb och lappat honom.
Jag kunde inte låta bli att le i mjugg medan min hund njöt av hans glass som smälte på trottoaren.
Livets proportioner. Vi är så många som gnäller på en sen buss och tv:s flamsiga tävlingsprogram. Som går i taket när grannens katt kissar i rabatten, som rasar när någon inte tömt luddfiltret i tvättstugan.
Andra kämpar varje dag och varje stund för sitt människovärde.
När jag växte upp hade vår närmaste granne på landet en handikappad dotter, Eva. Jag minns med plågsam tydlighet när deras familj var på stranden, och någon viskade “Måste de vara just här?” Evas lillebror drog henne i rullstol genom byn, med en sorts stolt dödsförakt. Förbi folk som glodde. Förbi det fnissande moppegänget som hängde vid telefonkiosken. “Där har du en kille med civilkurage, honom ska du satsa på”, sa mamma. Det blev inte vi, men vi blev i alla fall vänner. Och visst hade mamma rätt. En kille med kurage.
Idag finns varken telefonkiosker eller moppegäng. Men fortfarande utstirrade människor i rullstol. Är det någon skillnad numera? Jag undrar. Den här veckan får du möta Johan. På många sätt en alldeles vanlig 29-åring, med drömmar om kärlek, vänner, ett eget liv. Med en skärpt hjärna, men en kropp som inte kan allt.
Får denna skarpa kille något jobb? Nej. Däremot blir han ibland behandlad som en idiot. Ett liv som ingen av oss andra gnällspikar ens kan föreställa oss. Han berättar i sin nya bok om livet i cp-trucken – rullstolen. Om hur det är när vänner försvinner, kärleken uteblir och livsglädjen tar hissen rakt ner i källaren.
Men gråt inte när du läser om Johan. Gå ut i livet och förändra. Ge killen respekt. Och ett jobb. Det är han värd.
