För många år sedan var jag hemma hos min vän Helena och skulle öva på att läsa upp en ny dikt. Jag hann knappt börja då hennes krullhåriga hund, Jippie, började yla. Jag blev nästan kränkt. Hunden tyckte att jag lät onaturlig. Men egentligen var det inte så konstigt, att läsa upp en dikt är inte samma sak som ett vanligt samtal.
Det går att öva upp sin röst och sitt sätt att tala. Det hörs om en person är teaterskådespelare eller politiker. Det är när innehållet och uttalet inte riktigt stämmer med varandra som jag tycker att det känns obehagligt.
När den nuvarande amerikanska presidenten talar, drar han ut på tonande slutvokaler som en frikyrkopredikant och stundvis nästan viskar fram sina uttalanden. Det känns som om det sipprade fram rädsla och fientlighet ur både orden och andningen.
Om jag var en lurvig hund, skulle jag verkligen sätta igång med att yla. Men för det mesta pratar vi bara utan att tänka på hur det låter. Ändå är det lätt att höra om tjejen på bussen pratar med sin kille, sin bästis, sin mamma eller med en inspelad telefonsvarare. Tonfallet kommer av sig självt.
I sommar har vi haft byggubbar hos oss. Det är killar med neonfärgade tröjor, skor med stålhättor, med yrkesstolthet och självförtroende. Plötsligt la jag märke till att min man lät annorlunda när han talade till dem. Rösten kom från någonstans djupt nere i kroppen, och han artikulerade varje mening ordentligt ända till sista ordet. Och jag märkte att jag gjorde likadant. Inne på ett byggvaruhus kan man inte försiktigt undra om de har en sån där grej som man skruvar ihop rör med. Då är det ingen som lyssnar. I stället gäller det att använda sin lugnaste och stadigaste röst och hörbart be om en rak 40 millimeters PEM-koppling i plast. Genast fick jag hjälp av inte bara en utan två expediter som skyndade sig att hitta rätt hylla och rätt föremål. Det är nog så, tänkte jag och citerade för mig själv den gamla feministsången från 70-talet, att tjejer, vi måste höja våra röster för att höras.
En som gör det är klimataktivisten Greta Thunberg. I början av hennes berömda tal för världens ledare i FN förra året bryts hennes röst. Men sedan kommer hon in i sitt ämne, sitt allvar, sin tydlighet, och rösten håller och växer i kraft. Det är budskapet som behöver föras fram, och det är det som gör att modet vinner över bräckligheten. Och när rösten blir starkare, förflyttas styrkan in i kroppen, som i sin tur orkar tala ända till punkt.
