Coronaviruset har skakat om vår värld och troligen förändrat den för alltid. De stora skeendena lämnar jag åt experterna att spekulera om. Jag nöjer mig med att undra om den svenska kramkulturen är utrotningshotad. Ja, det finns faktiskt en svensk kramkultur på många håll i landet. Det har skämtats mycket om att social distansering är vad vi skandinaver alltid ägnat oss åt.
I många andra europeiska länder pussar vänner luften bredvid varandras kinder när de möts, med minst en decimeter mellan kropparna. I Sverige har det varit grovgos som gällt det senaste årtiondet. Mina utländska gäster har baxnat över att svenskar, som skakat hand och bekantat sig i början av en fest, ofta klev in i en varm och tät omfamning när de tog farväl.
Hur kunde det komma sig att de ökänt kyliga nordborna betedde sig så kärvänligt? Ibland var det rena kramkalas. Män och kvinnor kramades, kvinnor kramade varandra. Helmanliga kramar har varit mer sällsynta och kännetecknas av ett samtidigt och hjärtligt ryggklappande för att balansera intimiteten. Kanske hade 2020 blivit året då manskramen slog igenom brett. I alla fall i vissa kretsar.
Sedan kom ett litet virus mellan. Social distansering ledde till nya hälsningsgester: en viftning med handen eller armbågen eller frenetiska luftkyssar. Och den kanske sorgsnaste gesten av alla: Mitt barn står två meter från sina älskade morföräldrar och alla tre har slagit armarna om sig själva i en fejkkram. Plågsamt otillräckligt.
Behöver vi kramar? Tja, en del forskning tyder på att kroppskontakt kan öka välbefinnandet och minska stress och konflikter. För barn är den rentav livsnödvändig. Forskningen på vuxna är dock inte särskilt omfattande och det är svårt att jämföra en kram med placebo. De flesta av oss blir lyckligare av fysisk närhet – räcker inte det? Konstigt vore annars, människoartens framgång beror mycket på förmågan att skapa täta band i en flock och samarbeta.
Andra primater är också keliga och putsar gärna varandras päls. För vissa är dock omfamningar lika obehagligt som att stå sardinpackad med rena främlingar i en hiss. En fysiskt reserverad vän till mig hoppas innerligt att kramandet aldrig kommer tillbaka. Visst, hon har inget emot att ha sina barn i famnen eller sova sked med sin älskling. Men närkontakt med bekanta vid varje hej och hejdå gör henne kallsvettig av obehag. Ändå har hon alltid spelat med. Att dra sig undan en kram anses ju vara oartigt, nästan kränkande.
Det återstår att se om det svenska kramandet överlever pandemin. Kanske kan vi behålla det bästa av två världar? De kramkritiska kanske får mod att ta ett steg tillbaka eller säga “nej tack” när de mer eller mindre överfalls. Storkramarna kan gott bli lite mer lyhörda för vilka som uppskattar gesten. Min gissning är att det urskillningslösa okynneskramandet är förbi.
