Det rasar (?) just nu en kulturdebatt om den eventuellt urtrista svenska poesin och den alltid lika värdelösa kritiken av samma poesi (eller om det är tvärtom?) – men skojar man med den diskussionen kan man verka kulturfientlig och/eller sprida kulturförakt och det är (ta mig fan) det sista jag vill göra i denna kulturhatande tid.
Finns inga som väcker så mycket aggressioner som den svenska kultureliten. Kulturföraktet sprider sig till och med internt. Inte så få ber om att få självbekänna – hur de tvingas vara en del av denna kulturkloak. Självföraktet är monumentalt.
Nu har ju delar av kultureliten sig själva att skylla, men vet någon helt säkert vilka som ingår i just den här eliten och hur lyder själva definitionen av en kulturelit? Finns det listor?
Det har funnits tider, och det finns faktiskt fortfarande hela länder, där befolkningen är stolt över sina kulturarbetare.
Kan man komma längre ner i den svenska näringskedjan än som poet?
Den svenska poeten ingår förresten inte i någon näringskedja. Den svenska poeten äter inte.
Jag är rätt ofta både film- och tv-kritiker på Dagens Nyheter, och riktigt förbannade mejlare inleder alltid med något om “ni i kultureliten”.
Jag är alltså i en hel del människors ögon också en del av denna elitstyrka. Ibland räcker det med att man har glasögon och någon gång ägt en grön manchesterkavaj för att många tycker att man borde samlas ihop i läger någonstans i inre Västernorrland.
Jag var 26 år, less på livet och läste litteraturvetenskap för att slippa vara journalist, när jag för första gången förstod vad poesi var för något. Och hur man skulle läsa den: Det fanns inget särskilt sätt att läsa den på! Man läste den bara. Den enda platsen på jorden, i historien, där man inte behöver förställa sig, eller låtsas, bara läsa, högt eller helt tyst för sig själv. Mitt i dikten.
Jag var 62 år, less på livet och läste poesi för att jag inte vågade somna, när jag för första gången förstod mitt förhållande till alkohol. Efter femtusen texter om alkohol, efter tusen romaner och tusen artiklar och tusen samtal om alkohol.
En enda dikt, av den amerikanske poeten Raymond Carver, drog upp ridån. Aldrig någonsin har någonting stått så klart för mig som just efter dessa rader (Luck, ur boken Fires).
Kan vi få en rasande debatt om den förtalade, bortglömda, misshandlade och underbetalda svenska poeten? Och om poeten anses vara den yttersta spetsen av den föraktade kultureliten, så säger jag:
Länge leve poeten. Länge leve kultureliten!
