För tio år sedan bestämde jag mig för att sluta jobba som lärare, lämna tryggheten och fortsätta som frilansande poet. Det jag då var mest rädd för var avsaknaden av den dagliga kontakten med arbetskamrater och elever. Vem jobbar man med när man är frilans? Tänk om jag blir ensam? När man är frilansare gäller det att vara öppen för det som händer runt omkring. När någon föreslår ett intressant eller varför inte ett knäppt projekt kan man säga: Ja! Vi testar! Vad händer när två poeter står på en scen istället för en? Vad händer om två författare skriver en bok tillsammans? Vad händer när texten görs till teater, eller sätts ihop med bilder, musik, eller dans?
Jag har just haft ett möte med en ung kvinna, Emelie Boman, som är dansare. Det var vårt första möte för att planera ett vidare samarbete. Jag fick se en inspelning från hennes föreställning och blev helt fascinerad. Hur kan man berätta så mycket med bara en kropp? Hur har hon gjort för att lyfta fram berättelsen som hon gör? Hon kan någonting som jag inte kan. Jag kan någonting som hon behöver för sitt projekt.
Att arbeta ihop kan man göra på många sätt. Ibland sker det sida vid sida. Just nu sitter jag tillsammans med min kompis Märta-Stina på Konditori Mekka i Umeå. Vi sitter med var sin dator, vi skriver på olika saker och dricker kaffe, och vi avbryter varandra med jämna mellanrum. Det är roligt att kommentera och få kommentarer.
Jag tillhör inte de författare som helst sitter i ensamhet och filar på sin text. Jag berättar vitt och brett om mina romanidéer för folk. Min närmaste omgivning får stå ut med det. Jag hämtar stoff från världen runt omkring. Och jag sprider ut det jag ser. Jag vill att också dikterna ska vara kommunikation, och kan läsa halvfärdiga dikter på en scen för att testa dem inför publik. Publiken förvandlas till jobbarkompisar.
Jag tyckte om att vara lärare, men lämnade ändå skolan. Många av mina kolleger är fortfarande mina vänner. Mina gamla elever dyker upp som kulturarbetare och samarbetspartner. Det finns människor överallt i den här världen, också utanför skolan. Det var inte så blåsigt och ensamt här som jag hade varit rädd för. Olika faser av livet befolkas av olika människor. Människor som inspirerar, hjälper, uppmuntrar, utmanar, stöttar och provocerar. Människor som finns där för att lyssna eller berätta, kanske för att lära en någonting nytt.
