“Har du ingen feelgood?” Det är den absolut vanligaste frågan jag får. En fråga som gör mig så förtvivlad, förvirrad och totalt ångestriden för nej, jag har ingen feelgood, jag har bara feelbad. Jag älskar enbart feelbad och om jag älskar feelbad måste vi väl vara fler, inte sant, och, faktiskt, vart jag än vänder mig ser jag feelbad, mörker, skräck, vansinnigt otäcka men otroligt vackra skildringar av sorg, hopplöshet, uppgivenhet och fattigdom.
Jag tittar på Little Jinders nya program på SVT Play. Sveriges mest misantropiska popstjärna ska göra ett försök att “välja glädje – eller åtminstone göra upp med tillvarons meningslöshet”. Det går inte så bra. Jag tror aldrig någon frågar Little Jinder om hon “har någon feelgood”. Little Jinder har 42 500 följare på Instagram. 42 500 följare! 42 500 människor som uppenbart älskar hennes nattsvarta, cyniska och extremt smarta mörker. Little Jinder gör Sveriges bästa feelbad.
Jag går på Nathalie Djurberg-utställningen på Moderna Museet. I entrén hälsas man välkommen av ett nattsvart manifest: låtom oss fira, alla vi förtappade, värdelösa, ljugande, vidriga, skitiga, dåliga och stinkande själar.
Jag har mycket svårt att tänka mig att någon någonsin bett Nathalie Djurberg (som inte bara får ställa ut i Moderna Museets största lokaler, hon har dessutom ställt ut i New York, Tyskland, London, Italien och fått Venedigbiennalens guldlejon) göra “lite feelgood”. Kom igen, var inte så deppig, Nathalie! Gör något som folk kan skratta åt. Något “mysigt”!
För att inte tala om sångerskan Anna von Hausswolff. Maken till feelbad får man väl leta efter. Eller konstnären Annika von Hausswolff. Eller varför inte sångerskan och författaren Annika Norlin. Kom igen Annika, ryck upp dig! Var inte så allvarlig och arg, le lite! Eller Robyn? Hon är ju inte så jättekul, eller hur? Feelgood? Knappast. The Knife? Herregud, nej! De maskerar ju till och med ansiktena på scenen och flyr all tänkbar media. Men trots det fyller de ut stora arenor över hela världen.
Feelbad behövs för att man måste få spegla sig. Man måste få kunna andas – någonstans! Man måste få känna igen sig. Man måste få hämta tröst. Man måste få ett enda utrymme där man möter motstånd, där man möter ärlighet, där man kan få tänka, där man kan få vara ledsen, där man får vara sig själv och där man duger precis som man är, där man kan få vara skitförbannad, där man kan få visa sina allra fulaste och mest skamliga känslor. Avundsjuka. Svartsjuka. Ilska. Begär. Vansinne. Galenskap. Alla känslor som är fel. Fel kärlek. Fel glädje. Fel lycka. Bara fel i största allmänhet.
Det är som Henry David Thoreau skrev i sin klassiker Walden från 1850-talet: De flestas liv består av en tyst desperation.
Och vi är många som behöver feelbad för att feel good.
