Vi tömde garaget för att göra en foto- och poesiutställning där. Eller? Vi renoverade garaget, och passade på att ha en utställning när rummet ändå var tomt. Det är faktiskt väldigt svårt att säga vad som kom först. Idén om att spackla och måla, eller att göra dikter och fotografier.
I nästan trettio år arbetade jag som bildlärare. Många gånger fick jag höra att olika människor skulle vara lagda åt olika håll, några var konstnärliga, några praktiska, några var teoretiker. Visst kunde det vara så, till en viss grad, men jag är övertygad om att de flesta människor är lite av varje. Och att vi behöver vara det.
När jag ser en maskinförare gräva ett exakt dike för kablar som ska ner i jorden, eller en grävmaskinist som slätar ut marken med skopan som den skickligaste konditor med tårtspaden, tänker jag att det där är lika mycket konstnärligt arbete som det är praktiskt. På väg till stugan passerar vi ett brobygge. Betongpelarna är gjutna i en fulländad, nästintill organisk form, och det långa brospannet välver sig högt däruppe. Jag kan inte annat än tänka att det är vackert.
Tanken och kroppen, huvudet och handen, behöver varandra. Efter flera timmar vid datorn behöver jag resa mig och tömma diskmaskinen. Eller komma ut och promenera en timme. I den fysiska rörelsen kommer hjärnan igång, saker som kändes omöjliga klickar in och jag vet hur jag ska fortsätta berättelsen. När jag legat och läst högar med böcker, är det skönt att tillsammans rita hur en trappa ska byggas, lägga en stengång eller köra ett lass till återvinningscentralen.
Den som jobbar på återvinningscentralen kanske tänker på en låt som de ska repa in med bandet. En klasskompis virkade fantastiska överkast när vi gick i gymnasiet. När min syster hade löst en matematisk ekvation sa hon: Titta, det här är konst.
Inför utställningen mötte vi människor som berättade om sina liv. Vi satt vid en skulptur på torget, på kanten av en bassäng, och samtalade en stund med var och en. Jag antecknade berättelserna som sedan blev dikter, min man fotograferade. Varje samtal ledde åt olika håll, men de hade ett gemensamt: en människa har miljoner fasetter, och alla är viktiga. Fysiskt arbete, kroppens muskler, en himmel med konstiga färger, en vindstilla vik, andning, lyssnande, att följa med hur en lök blir en blomma, rytmen hos fotsteg och musik, tillit, pecorino-ost och vetskapen om att vissa fiskarter har livslånga förhållanden.
