Jag har alltid velat bli gammal. För mig är det som August Strindberg skriver i den fina novellen Ensam att “det var alltid min längtan som barn att ‘bli gammal'”.
Att “bli gammal” innebär för mig att livet blir lite lugnare och att man inte bryr sig lika mycket om vad folk “tycker”.
Och nu har det äntligen hänt. Jag har upptäckt två tydliga tecken hos mig själv på att jag börjar bli gammal.
Ett plötsligt ökat intresse för fåglar. Och en stark vilja att bevara det fina lite ålderdomliga språket. Jag myser när jag hör folk använda ord som näpen och behändig eller uttryck som att det går gäss eller att slå dank.
Ett barn i min närhet sa “men vadå, sjön suger ju inte”. “Amen, liksom ba“, svarade jag för att skoja lite. Ingen började skratta då medelåldern var tretton. Sedan läste jag vidare i Birgit Häggkvists utmärkta nya bok Välkomna och please come in där jag får bekräftat att jag är en “stelbent gammal get” som gärna skyddar svenskan från att angliseras och att mitt ordförråd till stor del består av ord som i ordböckerna har benämningen <åld>, det vill säga ålderdomlig.
Det tveklöst tydligaste tecknet på att jag äntligen blivit gammal är att Björn von Rosens bok Samtal med en nötväcka, från 1966, står överst på min önskelista nu när jag snart fyller fyrtiofem. Den finns inte på några antikvariat och är ständigt utlånad från biblioteket. Boken skildrar von Rosens relation med den nötväcka som dagligen under nio år kom till hans trädgård och åt ur hans hand och fick namnet Pumpan.
I brist på denna kultbok slukar jag Bevingad intelligens – i huvudet på en fågel av Jennifer Ackerman där jag får lära mig att fågelsången är ett minst lika komplicerat språk som människans, att de när de sjunger talar om för varandra var de befinner sig, var det finns föda eller om det finns rovdjur i närheten. Talltitan gömmer undan frön på tusentals olika platser för att äta senare och minns gömmorna i upp till ett halvår. Trots att hjärnan är stor som en ärta. Kråkor och korpar åker “pulka” på snön för nöjes skull. Kråkor ger även presenter så som glaskulor, kapsyler och färggranna bär till människorna som brukar mata dem. Detta för att de kan förutse en framtida belöning. Råkor kan trösta genom att gnida nosen mot varandra. Men det märkvärdigaste är att fåglarna är små konstnärer som pyntar sina bon med sådant de förmodligen anser vara vackert som fjädrar, pärlor, sugrör och blommor. En del fåglar samlar på en färg och fyller sina bon med blålila petunia, blå riddarsporrar, blå bussbiljetter, en ljusblå napp och när blommorna och bären vissnat och skrumpnat hämtar de nya.
Hur kan man inte fascineras och förundras och vilja veta mer?
Det är som författaren och fågelskådaren Tomas Bannerhed skriver i den så vackra fotoboken I starens tid: “Såsom i fågelriket så ock bland människorna.”
