Solja Krapu-Kallio: “Vad skulle vi minnas om vi inte byggde minnet tillsammans?”

Icakurirens krönikör skriver om vikten av att vårda de goda minnena.

Solja Krapu-Kallio:

Vi firar vår bröllopsdag idag. Vi har varit gifta i fyra år. Och vi drar oss till minnes hur det var den dagen, hur spegelblank sjön var på morgonen när vi dekorerade båten med björkar, hur antalet gäster och antalet platser i domkyrkans kapell stämde exakt. Vi minns hur prästen log mot oss, små detaljer, stora känslor.

Vad skulle vi minnas om vi inte byggde minnet tillsammans? Om vi inte berättade den där dagen om och om igen, så att våra versioner av det som hände blir mer och mer lika varandra. På samma sätt som män-niskor upplever världen från var sitt perspektiv, minns vi också samma händelser ur olika synvinklar. Historien kan berättas på väldigt många olika sätt.

Inga kanske minns att hon fångade buketten. Iris kanske i stället minns hur Inga kastade sig framför henne och snodde den. Milla kanske minns att hon fick lov att delta i det där jippot fast hon inte var ett dugg intresserad av någon blomsterkvast. När jag frågar Joel, säger han: Vilken bukett? Och jag själv minns hur jag fick svinga den fantastiska brudbuketten till en jublande skara vackra flickor som alla ville bli lika lyckliga som jag var just då.

Vi minns selektivt och subjektivt. Ibland vet vi inte ens att vi minns, och ändå finns allting där. Någon påminner om en detalj, och plötsligt ser vi hela bilden. När min man läser ur dagboken vi skriver i stugan, minns jag plötsligt tornadon som svepte mot oss över sjön. Det hade jag glömt. När jag dricker kaffe ur en mugg, minns jag att jag har varit i Ekenäs, eller i Helsingfors, eller på min arbetsplats i Holmsund för länge sen. Minnet behöver saker att haka upp sig på, berättelser att klistra sig vid, rim och rytm för att läras utantill. När en melodi börjar ljuda, nystas sången upp i minnet.

Om man verkligen skulle minnas precis allt man varit med om, skulle man ha levt ett otroligt rikt liv. Samtidigt kanske det är bra att inte minnas allt. En nation som inte glömmer en oförrätt kan aldrig uppleva fred. Den som inte kan glömma kan inte heller förlåta. Det gemensamma minnet, den gemensamma berättelsen kan användas för att styra folk. Minnesdagar kan bli manifestationer. Och berättelsen kan börja leva sitt eget liv, frigöra sig från sitt ursprung och bli en ny sanning.

Vi ska vårda de goda minnena. Vi ska påminna varandra om hur det känns att ha så många människor i sitt liv som man får älska. Och hur det var att promenera mot hamnen och kyssas vid det stora ankaret.

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top