Tänk om något händer när barnet är i fjällen! Tänk om jag blir sjuk på planet hem och måste sitta med en påse i knät hela resan! Tänk om jag blir av med alla uppdrag! Tänk om jag får reumatism (går i släkten) och får så ont i fingrarna (går också i släkten) att jag inte kan skriva och måste skola om mig (något jag verkligen inte vill vid 45 års ålder)!
Ni som känner igen er i detta kanske också känner till att detta kallas GAD (generaliserat ångestsyndrom) och vet hur handikappande det är att ständigt vara som förlamad av ångest. GAD-oro är som musik, som står på dygnet runt, och man tar med oron i drömmarna. Jag drömmer ångestdrömmar varje natt i form av att jag försöker springa till ett tåg som redan har åkt eller att jag tvingas delta i melodifestivalen utan att ha fått veta med vilken låt.
Jag har plöjt bok efter bok om diverse ångestsyndrom och hur man ska bli av med det, utan att någonsin bli hjälp, tills nu! Boken ifråga heter Hantera oro och ovisshet med KBT – en arbetsbok vid GAD (Melissa Robichaud och Michel J Dugas).
Ovisshet! Där har vi det! Mitt allra största problem är att jag är intolerant mot ovisshet, jag står helt enkelt inte ut med att inte veta hur allt ska gå. Jag avskyr överraskningar och spontanitet och skulle vilja att alla dagar var likadana (efter ett mönster som jag själv bestämt) och helst att detta mönster pågår dag efter dag i resten av mitt liv. Naturligtvis skulle jag redan nu vilja veta när och hur jag kommer att dö.
Mina knep har varit att jag VET att folk skulle hjälpa mig om jag behövde det – även främlingar på stan – och att precis alla hemska saker blir till en bra och rolig historia efteråt. Och det kan alltid vara värre och att det är lika bra att skratta åt eländet och att man måste vara ödmjuk och tacksam.
Men – oron har ju inte försvunnit för det, utan det har bara funkat som något slags skydd, aldrig en bot.
Det bästa med boken Hantera oro och ovisshet med KBT är att de skriver att det inte handlar om att börja tänka positivt utan att man måste lära sig att ovisshet kan vara kul och spännande. Se ovissheten som en krydda i livet istället för ett hinder.
Man måste förstå att oro aldrig kan förhindra negativa händelser och ständig oro med allehanda säkerhetsbeteenden (till exempel att man stannar hemma istället för att resa eller gå på fest) gör att man aldrig riktigt deltar i livet utan bara står vid sidan av och tittar på. Det stämmer dessutom inte att oro skulle ge motivation (till exempel att oro inför sjukdomar gör en motiverad att träna mer).
Boken slår hål på alla myter en kronisk oroare tror på och till sist har man inga argument kvar att försvara sin omhuldade oro med.
Det vill säga: Jag måste sluta oroa mig över saker som inte går att påverka. Jag måste tacka ja till den där festen och sätta mig på ett tåg och börja leva.
