Jag var redan i skolåldern när jag lärde mig cykla och därför minns jag det så väl. Förutsättningarna var både bra och dåliga. En god sådan var att jag hade en ytterst tålmodig storasyster – hon som jag sedermera flyttade till Sverige med – som höll ett fast grepp om pakethållaren på den röda cykeln, sprang med utan att släppa taget och utan att ge upp. Hon var lika angelägen som jag om att vi till slut skulle lyckas.
De dåliga förutsättningarna var fler. Jag nådde inte upp till sadeln och fick stå och trampa. (Tur ändå att det inte var en herrcykel.) Infarten där vi övade var brant och svängd. Visserligen gav den gratis styrfart, men ibland lite för mycket. Det var där som den yngste av våra storebröder hade förstört bromsarna på den andra cykeln, den blå, när han åkte ner i full fart och avslutade med en tvärnit och en gir så gruset sprutade. Gruset, ja. Det var den tredje av de dåliga förutsättningarna.
Jag tyckte det var svårt. Det kändes som om vi höll på en hel sommar och att jag aldrig skulle lära mig.
I slutet av sommaren träffade jag på Tiina. Vi gick i samma klass och hon hade en cykel. Den såg precis ut som en vuxencykel fast mindre. Jag var förtrollad. Jag ville, men vågade inte ens röra vid den. Men tydligen fattade hon vinken och lät mig prova.
Och jag kunde cykla!
Jag trampade och styrde en lagom stor cykel, tillverkad för barn, på en slät asfaltyta. Det kändes i hela kroppen. Jag kunde ju. Tydligen hade jag redan knäckt koden, det var bara förutsättningarna som varit emot mig. Det där gav mig en enorm boost av självförtroende. Det var inget fel på mig. Det var sakerna runt omkring som var problemet.
När jag funderar på det i efterhand, tänker jag att människor kanske kan mycket mer än de vet om. Det kanske finns enorma resurser hos människor som lever under svåra förhållanden. De kanske redan kan “cykla”, innerst inne, men behöver ett bevis på att det faktiskt är möjligt. De kanske haft en storasyster eller en pappa eller en moster som hållit i pakethållaren och gjort sitt bästa för att hjälpa till. Men att det behövs en extra kick för att öppna en dörr, ge ett hopp, kanske ett stipendium, ett par fotbollsskor, ett piano, ett brödpaket och tro på sin egen förmåga.
Efter att jag hållit balansen på Tiinas lilla cykel var det inga problem att behärska den stora, stående på pedalerna, genom grus i branta backar. Jag fick aldrig någon liten cykel, men jag fick lov att växa så att den stora blev lagom stor.
