Vi hade en gammal, klumpig träbåt som kommit med på köpet när vi flyttade till Keitele. Båten var bred och tung och gjord för att köras med motor, men vi brukade ro med tjocka åror. Den var så stabil att vi kunde sitta flera stycken på ena kanten utan att den ens lutade. Övre delen av båten var vit, botten var röd, och när pappa målade om den, skrev han med stora, röda bokstäver i den vita akterbrädan namnet: KÖLSY. Kanske låter det likadant på svenska, som på finska? Att Kölsy betyder klumpig. Trög.
Visst var det ett passande namn, men först blev jag förtvivlad över pappas knäppa humor. Kölsy? Klumpeduns? Det skulle synas långa vägar när vi var ute på sjön. Hela byn skulle se det och skratta! Alla mina klasskamrater skulle se! Men pappa tyckte att det var lika bra att vi själva namngav båten. Alla skulle ändå tänka att det var den klumpigaste farkosten i hela Kymijoki sjösystem.
Med åren vande vi oss. Tack vare namnet blev Kölsy en person. Den fick själ och betydelse. Varje vår efter islossningen tog den oss ut på det fria vattnet, på utflykter och simturer. Och det fula namnet fylldes med värme. Är det därifrån det kommer, att jag kallar min lilla bil för Silverblixten? Och mina gigantiska resväskor för Ärtan eller Fjärilen? Att jag också vill ge magi och själ till föremål.
För namn har betydelse, tänker jag, ett namn innehåller magi. Mitt yngsta barnbarn är fem månader gammalt och fyller redan sitt namn med innehåll. Namnet smälter ihop med personen och blir ett. Även helt vanliga namn låter olika när man känner personerna som bär dem. Och om en person byter namn, blir det nya namnet snart det rätta. I verkligheten är ingen anonym.
Så småningom blev Kölsy så gisten att den läckte in mer än vad vi hann ösa ut. Vi hade redan skaffat en ny, lättare båt och det var dags för Kölsy att komma till “båthimlen”.
Någon skulle få ro den till grillplatsen där vi skulle ta ett värdigt avsked av den. Solja får göra det, sa pappa! Jag var tretton år gammal och klev ner i Kölsy för sista gången. Jag skulle bara ro runt vassen, men för varje årtag kände jag tacksamhet och stolthet för att jag fått uppdraget, ett vemod för att vi upplevt så mycket tillsammans, och en glädje över att Kölsy inte föll i bitar under färden.
När jag nådde grillplatsen drog pappa och mina bröder upp den gamla båten på land. De fyllde den med kvistar och tände en eld. Vi stod i en stor ring och tittade på. Minnesbilden av den brinnande båten i sensommarkvällen har stannat hos mig för alltid. Och fortfarande, om någon säger namnet, Kölsy, kan jag inte annat än le.