Vissa berättelser tar lång tid innan de får en avslutning. En tog fyrtio år på sig.
Jag gick gymnasiet i Sverige men jag äger en finsk studentmössa.
På sjuttiotalet i Umeå, där jag gick i skola, firade man inte studenten. På den tiden åkte inte studenterna i lövade vagnar genom stan, eller firade med champagnefrukost. Istället för att klä upp sig, klädde vi ut oss sista skolveckan. Poängen var att man inte tyckte det var något märkvärdigt med att gå ut gymnasiet. Det var inget man skulle fira.
I Finland var det på ett annat sätt. Det har varit och är fortfarande en stor sak att ta studenten. Det är något att vara stolt över. Och vid valborg till exempel kan man se både unga och gamla med studentmössor på huvudet.
Så när jag kom hem på sommarlovet blev pappa både förvånad och upprörd över att jag inte hade någon vit mössa. Han tvingade mig att följa med till en högtidsbutik i nästa större samhälle och köpte en mössa åt mig. Jag tyckte att han var både jobbig och gammeldags. Det var slöseri med pengar. Det var fånigt och skrytsamt. “Ingen i Sverige nuförtiden…” försökte jag säga. Men han lyssnade inte. Jag provade mössan en enda gång där i butiken. Och använde den aldrig efter det.
Åren gick. Mössan följde med i mitt bagage. Den låg i en plastpåse inuti en väska uppe på vinden. På flera vindar genom mitt liv. Och då jag råkade stöta på den igen vid någon flytt, var det som att jag skämdes, och samtidigt tyckte nästan lite synd om min knäppa farsa.
I vintras städade min dotter och jag uppe på vinden. Hon hittade mössan och frågade: “Varför är den vit och blå inuti?” Själv hade hon ju firat som man gör nuförtiden, med rosor runt halsen och en mössa med blågult foder. Jag berättade om pappa. Och någonstans på vägen hade mina känslor förändrats. Pappa hade varit stolt över mig. Han ville på ett väldigt konkret sätt visa att han uppskattade det jag hade gjort.
Det går inte att gå tillbaka fyrtio år och säga: Tack, pappa. Tack för att du envisades. Tack för att du brydde dig om mig. Pappa är död sedan länge. Men jag tog med mössan från vinden. Jag tog med den till Finland. Och när min man och jag skottade snö från altanen för att fira valborg med våra vänner, hade vi båda våra mössor på huvudet. Paulis var gulnad, han hade ju använt sin ibland. Min hade legat skyddad på vinden i fyrtio år, så den var lika vit som snön.
Ett par veckor senare hörde en kompis av sig. Han är gymnasielärare och rättade just nationella prov i svenska. I provmaterialet fanns en av mina dikter med. Tänk om min pappa hade fått veta det!
