I fjärde klass på skolgården till Hindley elementary school i Darien, Connecticut, såg Chloë Sevigny skolans populäraste tjej peka på Chloës kompis och gav order om att knyta hennes skor. Där dog Chloës hopp om att någonsin bli populär. Detta skriver skådisen Chloë Sevigny i förordet till Girls-manusförfattaren Lesley Arfins bok Dear diary.
Efter ett tag hittade Chloë sitt gäng, bland de fattiga, halta och lytta, och som tur är så hade hon en äldre bror som redan upptäckt hardcore-musik och skateboard. Så hon hade en cool utstakad stig att följa. Redan i åttan klädde hon sig i svartvit-randiga strumpor och militärkängor. Resten är historia. Chloë blev
nittiotalets it-girl i magasin som Sassy och filmer som Boys don’t cry.
Det finns en hel hoper storebröder där ute som både har räddat sina systrar från att för alltid hamna i rollen av att vara hon som måste knyta skolans populäraste tjejs skor till att i stället slå sig fria med hjälp av olika subkulturer.
Hela populärkulturen från de senaste decennierna har extremt mycket att tacka dessa storebröder för.
Alltifrån Kate Bushs båda äldre bröder (som hon sedan jobbat med i hela hennes karriär) till Robert Smiths (The Cure) och James Hetfields (Metallica) äldre bröder, som antingen lärde dem spela gitarr eller lät dem lyssna på sin skivsamling. Utan dessa storebröders storsinthet och kärlek så hade vi gått miste om en massa livräddande musik.
Min egen storebror var den som initierade mig till all fantastisk musik. Från Noice i lågstadiet till Magnus Uggla och vidare till Duran Duran och all annan ljuvlig synt på åttiotalet. För att inte tala om David Bowie och Tears for fears. Och Drakar och demoner. Jag fick läsa hans musiktidningar och låna alla skivor.
När jag 1988 köade en hel natt för biljetter till Michael Jacksons Bad-turné i
Göteborg kom min storebror med varm buljong i en termos på morgonkvisten. Ingen var så stolt som jag i den biljettkön. Och aldrig har varm buljong smakat så gott.
Jag var mallig över att just jag hade en storebror, de andra hade “bara” syrror. Att ha en storebror var något mer, något bättre.
Jag har min storebror att tacka för allt. Från Tears for fears Mad world är inte steget sedan långt till Talk Talk, till Human League, till Bret Easton Ellis, till Kate Bush, till David Sylvian, till Sylvia Plath, till Joan Didion, till Dorothy Parker, till Suzanne Brøgger till den är jag i dag.
Jag och min storebror bråkar fortfarande varje dag. Det är ju det syskon är till för, att man vågar tjafsa och sen fortsätter som om ingenting har hänt! För att man är så nära och vågar vara den man är.
Det är en ynnest.
Av Linda Skugge
