Melodifestivalen har löpt amok

"Man är inte bara glädjedödare, man påstår också att man är förmer, ser ner, föraktar."

Melodifestivalen har löpt amok
Johan Croneman
Johan Croneman

Vi pratar sällan majoritetens diktatur – jag tror att haveristrädslan blir för påtaglig, man vill inte framstå som politiskt bitter, en dålig förlorare.

Och man skall vara försiktig med den här typen av analyser: Majoritetens tyranni är visserligen en accepterad politisk term, ett demokratiskt tillstånd där majoriteten fattar beslut och driver igenom förändringar utan några som helst hänsyn till minoriteter (som kan vara rätt betydande), kompromisslöst – och hänsynslöst.
Några av er kommer nu (i majoritetens namn…) att sucka djupt, men jag tar risken: Den svenska melodifestivalen, som faktiskt blivit en hel rörelse, och till sitt innehåll och sin betydelse också fått en populärpolitisk betydelse, har blivit ett obehagligt uttryck för majoritetens diktatur. Den har löpt amok.

Den svenska journalistkåren har helt kapitulerat inför det folkliga trycket. Vem som skapat trycket, i vems tjänst och till vems nytta, det låter man ligga orört. SVT flyttar ner delar av sin nyhetsredaktion till Malmö för att följa tävlingen så nära som möjligt. Vecka efter vecka, i månad efter månad, får melodifestivalen ta plats bland de stora och de viktiga nyheterna.

Man har sett kapitulationen under en följd av år, till slut tittar journalisterna och deras chefer bara på sin egen bevakning, och den är rent sjukt intensiv och helt oproportionerligt massiv, och de ser just det som ytterligare ett tecken på att det är en angelägenhet för Hela Folket, Alla Tittare, Alla Läsare. “Vi är rätt!”
Att kliva ut i den floden och försöka ta sig motströms, det är dömt att misslyckas. Nästan lite farligt. Skampålen till heders.

Det har skapat ett sådant enormt tryck, att det inte bara är löjeväckande att inte vilja delta – det är till och med hotfullt, aggressivt: Majoritetens tyranni.

Man är inte bara glädjedödare, man påstår också att man är förmer, ser ner, föraktar. Detta har skapat en extremt obehaglig politisk konformism – av värsta sort. Det är politiskt fint att gilla schlager, det är politisk öppenhet att älska kitsch och krama dålig smak. Fredrik Reinfeldt åker inte på konstbiennal, går inte på Dramaten, besöker inte bokmässan: Han åker på schlagerfestival. Han vill vara där majoriteten finns, där de flesta är överens.

Politiskt ser det harmlöst ut, men här döljer sig mycket sunk, mycket falsk gemenskap, mycket tveksamt och obehagligt prat om delad värderingsgrund, ett folk, ett land – äntligen har vi något att sluta oss samman kring, bli ett, hålla ihop.

Det är också ofattbart att majoriteten intellektuella väljer att glida med, rycka på axlarna, “bara en kul grej”: Alla vill hålla takten, med tiden, med folkviljan.
Tro inte att du är något, innerst inne vill du vara med oss. Och flest vinner. Och bestämmer!

Av Johan Croneman

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top