• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Ingen bryr sig om vad man skriver på twitter

    "I min bekantskapskrets håller några kvinnor på med ett gemensamt försök att avgifta sig från sina mobiler."

    Linda Skugge
    Linda Skugge.

    Året var cirka 1984. Jag och mina syskon brukade ofta prata om att i framtiden så kommer man att kunna se dem man pratar med i telefonen. Redan då väckte det fasa i mig. Skulle de man pratade med alltså kunna se hur man såg ut när man inte var förberedd för det? Jag tänkte på sena kvällar när man satt i nattlinne och kollade teve eller när man vaknade och såg ut som ett penntroll. Eller tänk om nån från klassen skulle ringa? (Det var i och för sig något som aldrig hände mig, men tänk om, och så skulle de se hur jag satt där helt ful och gjorde läxorna superfinnig och ful!)

    Så för mig var det ett skräckscenario blandat med nåt slags spännande "i framtiden kommer alla åka svävare i luften"-fascination.

    29 år senare, 2013, har mina barn ständigt facetime eller skype påslagen på sina mobiler. Vi har alltid ytterligare ett par ungar med oss via en liten skärm under frukostar och middagar, medan de borstar tänderna, eller åker bil.
    Barnen har ett väldigt naturligt förhållande till att ständigt fota sig själva och låta andra se dem när de just vaknat i sina slitna gamla nattlinnen.
    Jag undrar om de, likt oss som inte är uppvuxna med internet, kommer utveckla den här stressen som kommer av alla flöden som ständigt ska kollas och uppdateras och gillas.

    I min bekantskapskrets håller några kvinnor på med ett gemensamt försök att avgifta sig från sina mobiler. De har gjort upp ett program hur de långsamt ska trappa ner sitt mobilberoende till mer sunda nivåer.

    Twitter är inget annat än ett rent självskadebeteende. En aldrig sinande kamp för bekräftelse som twitter aldrig kan ge så det där hålet blir bara svartare och svartare.
    Man skriver nåt som ingen kommenterar. Så därför måste man skriva igen. Och igen och igen. Samtidigt som man ser hur alla andras flöden är jättepopulära och man känner sig exakt som den 14-åriga versionen av sig själv, som ingen bjöd på fest eller ville vara ihop med eller ens prata med.
    1988. "Mäh, KAN Linda prata, eller?" Man är exakt där, fast året är 2013 och ingen bryr sig ett skit om vad man skriver på twitter, facebook och instagram.

    Jag har kommit på ett eget detoxprogram. Jag har tagit bort twitter-appen från min mobil vilket gör att jag inte kan gå in och skriva eller läsa. Genialt!

    Det enda jag får kolla hur ofta jag vill är smhi-appen. Så när min abstinens är som värst, så kollar jag väderläget i alla möjliga städer och fantiserar att jag är där och vad jag ska shoppa och göra där: Köpenhamn 14 grader och sol. London, 12 grader och regn. Los Angeles 27 grader, dimma. Man tröttnar rätt fort och lägger ifrån sig mobilen.

    Av Linda Skugge

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!