• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Den där jävla kameran

    Vill du veta hur du mår också? Det finns en app till det med.

    Johan Croneman
    Johan Croneman

    Vi lyser ikapp med solen och Folke bubblar som en sockerdricka i liften upp till toppen:
    "Såg du pappa?! Vilket hopp, jag flög faktiskt".
    Hotellet ligger i backen, det är massor av snö, Folke är nio år och vi är i fjällen för att åka utför på dagarna, hasa omkring i långkallingar på kvällarna. Äta, mysa, prata.

    Många barn har kameror på hjälmarna, rätt många vuxna också. Laddar man ner appen "King of the slope" kan man se hur fort och långt man åkt, och hur länge, och hur brant, och hur mycket energi man gjort av med. Vill du veta hur du mår också? Det finns en app till det med.
    Folke vill att jag ska filma honom när han hoppar, jag tycker givetvis att det är onödigt, därför att jag vet vad som händer, och jag vet att jag har rätt.

    Jag filmar givetvis ändå, vi dricker läsk i en snödriva och tittar på filmen. Folke ser den två gånger, helt tyst, sedan tittar han på mig igen, besviket konstaterar han: "Jamen jag flyger ju ingenting! Det kändes som om jag flög jättelångt, flera meter".
    Så var den illusionen spräckt.

    Jag älskar att höra honom berätta i liften om det där hoppet, pirret, längden. Jag vill aldrig att han ska sluta berätta. Plötsligt minns jag själv samma känsla, samma lyft, samma enorma glädje. På landet, när jag var liten, cyklade vi nerför en fruktansvärt brant backe, ner till stranden, närmare döden hade man aldrig varit. "Dödsbacken" kallade vi den.

    Tjugo år senare stod man där igen och kunde knappt skönja lutningen. Men minnet visste bättre.
    Den där jävla kameran.
    (Tur att det finns stegräknare, hur skulle man annars veta hur långt det är mellan lobbyn och dasset?)

    Jag har världens bästa iPhone, världens bästa kamera, den är fantastisk att ha med sig – men den behöver inte vara på jämt, dokumentera allt, återberätta varenda steg, rörelse, händelse.

    Jag behöver ingen bild på mig och Folke i liften. Jag vet ändå att jag inte varit lyckligare, gladare och känt mig mer levande och närvarande på decennier. Jag önskar att Folke kunde fått ha kvar sitt jättehopp i flera år.
    Det är givetvis en gåva att kunna  dokumentera allt – men man måste ju inte. Måste man det?

    Det har egentligen bara funnits två saker som fått mig att fullständigt glömma allt annat, fått mig att helt koppla av, koppla ner, koppla bort: Skidåkning, fiske.
    "Kan man ha det bättre än så här", säger jag till Folke väl uppe på fjället, "nu tar vi sista åket, sedan hotellet, middag, Fifa13 i våra sängar".

    Tre minuter senare har jag väjt för en knatte, brutit vänster överarm, knäckt ett gäng revben och gjort illa höger axel.
    Men det är en annan historia.

    Av Johan Croneman

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!