• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Jag fick ständigt byta telefonnummer

    "Det är faktiskt bättre att få fem tummen upp på en skärm än inga alls i det verkliga livet."

    Linda Skugge
    Linda Skugge

    "Trading human contacts for friends you' ve never met", varnar Steve Biddulph oss för i sin uppmärksammade bok Raising girls – helping your daughter to grow up wise, warm and strong om flickor och internet. Här beskrivs nätet som den mest ondskefulla plats en flicka kan spendera tid på. Det enda internet är bra för gällande flickor är att de får utlopp för sin kreativitet, "posting artwork and fashion design". Som om tjejer är bimbos.

    Han glömmer det viktigaste: de konstiga, udda flickorna utan vänner får på internet uppleva vänskap. På nätet kan de hitta likasinnade, slippa känna sig dömda till ett liv i mörker. Ensamhet är förlamande.
    Om barnboksförfattaren Kitty Crowthers udda, missanpassade flicka som hon alltid skriver om fick tillgång till internet så skulle hon genast hitta "dem som är som hon". Då skulle Leslie slippa göra den där långa resan som hon gör i boken Rotbarnet och Annie i nya boken Annie från sjön skulle inte behöva försöka ta livet av sig genom att gå ner i sjön.

    Det är faktiskt bättre att få fem tummen upp på en skärm än inga alls i det verkliga livet.
    Det stämmer inte att alla unga tjejer byter verkliga vänner mot folk som de aldrig träffat på nätet. Alternativet för många är inga vänner alls.

    Näthatsdebatten gör att jag påminns om allt som jag har förträngt. Året var 1992, jag var inte mer än ett barn och en oskuld i ordets bokstavliga betydelse. Jag hade inget ont uppsåt, i många år skrev jag fullständigt oskyldiga texter om popmusiken jag älskade.

    Jag var inte förberedd på denna enorma lat­rintunna som började hällas ner över mig. Jag var heller inte förberedd på att inte kunna gå ut på krogen utan att folk kom fram och muckade gräl och knuffades. Jag minns att utanför Stockholm blev det ofta bråk på riktigt.

    För att jag skrev om pop?

    Jag var så extremt tacksam över att få skriva. I början trodde jag inte att det var sant. Att JAG, den fula, tysta tjejen som ingen ville ha plötsligt fick skrivuppdrag. Ibland trodde jag att de måste ha tagit fel på person.
    Jag tänkte inte berätta för någon om allt hat som vällde in, hur jag ständigt fick byta telefonnummer fast jag hade hemligt nummer.

    Jag tänkte att det är så här det är, detta är priset jag måste betala för att ha ynnesten att kunna leva på mitt skrivande. Med gott kommer alltid lite ont.

    Elakast var alltid andra tjejer. Jag lärde mig att det enda jag var riktigt bra på var att få folk att hata mig.
    Jag vägrar att tro att unga medietjejer har det värre i dag. Nu talar alla om det öppet, ingen behöver vara ensam. SVT gör ett program på bästa sändningstid om er.

    När jag började skriva fanns det en makapär med en sladd in i väggen. Och en tjock bok som hette telefonkatalogen.

    Var skulle man börja?
    Internet räddar liv.

    Av Linda Skugge

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!