Poliserna är ännu räddare än vi!

De är inte bara vältränade, de är så muskelbyggda att de har svårt att gå normalt. Dagens poliskonstaplar har kommit långt ifrån den godmodige Sigge Fürst.

Just nu!

Läser: “Vår egen förrädare”, John le Carré. Tänker: Högt. Pratar: För mig själv.

Poliserna är ännu räddare än vi!
Johan Croneman
Johan Croneman

Jag bor ett stenkast från polishuset på Södermalm i Stockholm, rätt ofta stöter jag på konstaplarna när vi samtidigt hämtar lunch på den lokala sushibaren. Jag blir fortfarande lite spak när det kommer in tre–fyra poliser i samma lokal; batonger, hölster, brickor och skarpladdade (riktiga!) pistoler.

Jag tillhör kanske till och med generationen med närmast ohälsosam respekt för uniformer, och då har jag ändå både totalvägrat värnplikt och varit i rätt hotfulla konfrontationer med polisen vid diverse vänsterdemonstrationer på sjuttiotalet.

Jag tror att det förr var makten som skrämde mig, överheten, ja, övermakten. Nu blir jag rädd av helt andra orsaker, kanske mest av allt orolig. Har ni sett hur de ser ut?
Det är ingen vågad, extrem, generalisering: Biffkor. De är så pumpade, så övertränade, så extremt muskelbyggda att en och annan till och med har svårt att gå helt normalt. Det spelar ingen roll om vi pratar män eller kvinnor, det är samma sak, samma form, samma stil.

Mer än läskigt. Vilken signal ger det?

Rent allmänt: Jag både gillar och uppskattar poliser, men mest av allt önskar jag att jag kunde uppskatta dem ännu mer. Och helhjärtat, med respekt. Vi behöver dom, vi längtar till och med efter dom.

När det hoppar ut fem uppumpade muskelknuttar som liknar bodybuilders från Schwarzeneggers storhetstid blir man bara rädd – igen.
Poliser och brandmän och militärer har ett skittufft, hårt, fysiskt ansträngande arbete, de måste träna, ibland på arbetstid. För att hålla sig i trim, vara redo, kunna ta i. För vår skull.

Men igen: Har ni sett hur de ser ut? Utrustningen hänger som klasar på dom, hela intrycket är “hot”. Går man frivilligt fram och frågar efter vägen? Eller ber om hjälp med en skitsak? Det här är killar och tjejer, män och kvinnor som snart ska in i ringen för värsta jävla matchen mot gangstrarna. “Ursäkta, kan ni innan dess hjälpa den här urgamla farbrorn över gatan?”
När såg ni en polis som var ute och gick senast, bland folk, bara var där, som tryggheten själv? Och har ni erfarit vad dom gör? Haft inbrott, bilstöld, fickstöld, utsatt, ansatt, rädd…?!

De här poliserna är inte skapta för att komma ut till din villa eller din lägenhet som haft påhälsning av en tjackpundare, de är robotar för tung kriminalitet, för att vara starka och skrämmande och riktigt riktigt stygga. Vi ska bli rädda – och vad värre är: Deras egen signal är också övertydlig, nämligen att dom är ännu räddare än vad vi är!! De känner sig konstant hotade.

“Här är polisen, som mitt i gatan står”, det är generationer sedan sist. Sigge Fürst bor inte längre här.
För några år sedan fanns det en gatupatrullerande polis på Södermalm! En före detta chef som de sista åren ville vara ute bland medborgarna, man såg honom jämt, överallt, hjälpte barn, stoppade galna cyklister, hjälpte medborgarna, på armlängds avstånd. Stod ibland bakom hörnet och lurade, mest av allt spred han trygghet, och faktiskt: Glädje.
Vi vill ha tillbaka honom. Nu.

Av Johan Croneman

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top