Satiren i Herr Talman på SVT1 slår friskt åt alla politiska håll och vi kan se statsminister Ulf Kristersson flyga på en Nato-raket, eller S-ledaren Magdalena Andersson ilsket sjunga heavy metal. Sällan har så många cyniska repliker sagts av så till synes troskyldiga dockor. Men det visar sig vara just det som är en av hemligheterna bakom succén.
I dockmakaren Jenny Bjärkstedt ateljé på Södermalm i Stockholm möts vi nämligen av en lite ruskigare prototyp av en partiledare, med ett elakt och gangsterliknande ansikte. Men under arbetet inför första säsongen, förstod både Michael Lindgren (seriens kreativa producent) och Jenny Bjärkstedt att något inte var rätt.
LÄS ÄVEN: Programledaren Malin Olsson: “Att bli tvåbarnsmamma är så mycket bättre än jag trodde”
– Vi insåg att vi måste tänka om. Om vi istället gjorde dockorna lite gulliga som ett mjukisdjur, eller kanske som en obstinat snorunge i sandlådan, då kan de komma undan med att säga vilka taskiga saker som helst, säger Jenny.
Och så blev det. Ur de till synes nästan gosiga kopiorna på partiledare och andra kändisar och politiker – samt inte minst herr talman själv, Andreas Norlén – kan det strömma såväl giftiga som korkade repliker. Men vi skrattar – och förlåter.
Jenny Bjärkstedt
Ålder: 53 år.
Familj: Två vuxna barn.
Bor: På Söder i Stockholm.
Gör: Dockmakare.
Aktuell: Gör dockorna till satirserien Herr Talman på SVT1.
Så lång tid tar det att göra dockorna till Herr Talman
Med inspelning av Herr Talman varje torsdag är tempot stenhårt. Manuset är högaktuellt och för såväl Jenny som hennes syster Klara (som gör kläderna) och alla manusförfattare kan det bli sena kvällar.
Att göra en helt ny docka tar nästan en vecka, så därför gäller det att tänka smart och återanvända grundstommen. Det är därför som till exempel programledaren Mark Levengood med hjälp av några flyttade ögonbryn, ögonlock och lösögonfransar, snabbt kan förvandlas till Sara Skyttedal, KD:s utbrytare i EU-valet, givetvis med nytt hår och nya kläder. Eller att S-politikern Morgan Johansson med lite extra vadd i hakan och ny peruk kan bli landshövding Anna Kinberg Batra.
LÄS ÄVEN: Johan Ulveson har alltid varit blyg: ”Jag klarar mig genom att fåna mig”
– Resten sköter fantasin tillsammans med de skickliga dockspelarna, säger Jenny. Det är ett samspel.
Lika viktigt är att dockorna inte blir för tunga. Dockspelarna bär dem i princip på raka armar ovanför huvudet. Prova själv den ställningen en längre tid!
– Vid någon inspelning skulle partiledarna ha vapen. Det gick ju inte att använda de attrapper som finns vid vanliga inspelningar – de blev helt enkelt för tunga. Så attributören fick göra nya, berättar Jenny.
Dockspelarens ena arm är också dockans arm i bild, den andra armen håller en pinne i dockans huvud. Här har Jenny gjort en egen uppfinning: Du styr munrörelsen genom att med fingret dra i en krok, som en avtryckare i dockans underkäke.
Finns det någon partiledare som är extra rolig att göra? Jenny funderar en stund och säger sedan diplomatiskt:
– Nya dockor är alltid kul, som miljöpartiets Daniel Helldén och centerns Muharrem Demirok, säger Jenny.
LÄS ÄVEN: Ann-Christine, 70, är fattigpensionär: ”24 kronor kvar att leva för”
Hon börjar med att bildgoogla personen och studerar noga ansiktsform, näsans form och ögonfärg.
– Nästan svårast att få till är den korta skäggstubben som många män har. Det är lätt att den liknar en tät matta.
En av få dockmakare i Sverige
Satir med hjälp av dockor är ingenting nytt. Tänk bara på den månghundraåriga traditionen med kasperteater, där man med hjälp av dockor kunde vara nästan hur elak och satirisk mot överheten som helst.
På 1980- och 90-talet blev engelska Spitting image en enorm succé. Dockorna drev friskt med dåvarande brittiska premiärministern Margaret Thatcher, hennes ministrar och den dåvarande amerikanske presidenten Ronald Reagan. Dockfigurerna blev nästan lika kända som politikerna själva. Men där var figurerna just ganska grova och groteska, till skillnad från i Herr Talman.
LÄS ÄVEN: 28-årige Carl-Johan väver för hand – till kungen och Nobelfesten
Många av dockorna finns just nu i studion på SVT och i Jennys ateljé märks istället många synliga nedslag på hur en dockmakares vardag kan se ut. Här finns en get av säckväv, ett kohuvud av lin, ett lurvig låtsashund och en fejkad död katt … Att vara dockmakare tycks kräva en kreativ yrkesblandning av såväl uppfinnare och ingenjör som hantverkare.
Jenny är idag en av få traditionellt utbildade dockmakare i Sverige. Utbildningen på Dramatiska Institutet hann bara examinera åtta elever innan den lades ner av besparingsskäl. Själv drömde Jenny länge om att bli skådespelare och sökte flera gånger till scenskolan, innan hon insåg att yrket kanske inte var lika fantastisk som hon trott.
– Jag jobbade extra som påklädare på bland annat Stadsteatern och hörde många skådisar som var rätt missnöjda. ”Jaha, nu ska jag spela betjänt igen.” Sedan insåg jag också att jag nog skulle sakna själva hantverket. Jag har alltid gillat att jobba med händerna.
Som dockmakare är du också skådespelare, förklarar hon. När du agerar med en docka är det inte ”som en hund i koppel”, utan du lever dig in i dockan till hundra procent och tolkar rollen. Jenny är ofta dockspelare i olika föreställningar och får hoppa in då och då i Herr Talman som dockstatist.
LÄS ÄVEN: Malin Mendel pendlar mellan Indien och Sverige: ”Många undrar hur jag kan vara borta från barnen”
Nyligen spelade Jenny till exempel i dockteaterföreställningen Hur många universum ryms i ett klassrum?. Föreställningen är ett projekt tillsammans som tolkar barns drömmar, baserad på intervjuer med barn i lågstadiet.
Gör dockor till teaterföreställningar
Annars kan en dockmakares uppdrag bestå av att göra djur, som i Stockholm Stadsteaters föreställning Kulla-Gulla, där Jenny fick tillverka såväl en ko, som en oxe, samt lista ut hur man kan förflytta ett gäng konstgjorda höns på scenen samtidigt. (Svar: Hönsen länkas med ett par stövlar som Kulla-Gulla hoppar i.)
Det kan också handla om att tillverka dockor till Prins Perikles på Folkteatern i Gävleborg, Matrixen på Uppsala Stadsteater (där Jenny gjorde dockkopior av skådespelarna), eller teater Lumors uppmärksammade Materia, där Jenny gestaltade den före detta porraktrisen Linda Lovelace med en docka.
Jenny plockar till sist upp en till synes levande hunddocka som hon snackar med på ett fantastiskt illusoriskt vis.
– Jag har världens roligaste jobb! utbrister hon spontant och det är lätt att tro att hon har rätt.
