Om man ibland kan tycka att kyrkan är världsfrånvänd, så gör katolska kyrkan i Stockholm sitt bästa för att verka mitt i folklivet. Beläget på söder, granne med vad som nog kan kallas ölsjappet Gröne Jägaren och mitt under kontoret ligger dessutom baren Shotluckan.
– Det är trevligt med liv och rörelse, säger biskop Anders Arborelius och tillstår att han då och då har ätit lunch på just Gröne Jägaren – dock inte tagit en öl…
Biskopen själv är ytterst vänlig och utstrålar ett sorts orubbligt lugn och varm trygghet. Jag tror inte bara det är inbillning, det finns en visshet i allt han säger och det går nästan att bli avundsjuk på att han har en sådan tydlig tro och riktning i sitt liv.
Anders Arborelius
Ålder: 74 år.
Familj: Sju halvsyskon.
Bor: I katolska kyrkans hus på Götgatan i Stockholm.
Bakgrund: En examen i teologi från Rom och en magister i moderna språk från Lunds universitet. 1977 avlade han sina klosterlöften i karmelitorden, 1979 blev han prästvigd. Biskop i Stockholms katolska stift sedan 1998, kardinal sedan 2017.
Aktuell: Pekas av en fransk tidning ut som en möjlig efterträdare till påven.
Idag, vid 74 års ålder, kan han se tillbaka på ett långt liv i kyrkans tjänst. Ett liv som han tycks ha valt redan väldigt tidigt. Född av svenska föräldrar i Sorengo i Schweiz, kom han som spädbarn till Lund där han växte upp. Han hade en barnatro, även om mamma och pappa inte alls var särskilt religiösa.
– Jag har alltid känt en dragning till Gud. Jag kan inte minnas en tid där jag inte trott, förklarar han.
Blev katolik som 20-åring
Biskop Anders, som han formellt tilltalas ( ”men det går lika bra med du”), var ofta tillbaka i Schweiz under loven och han tror att det kan ha varit Birgittasystrarnas kloster i Lugano som fick honom att upptäcka katolicismen.
– Jag såg människor som försökte efterfölja Jesus och sprida hans kärlek. De utstrålade godhet och gjorde ett stort intryck på mig. Det förde med sig att jag började studera tron mer systematiskt.
Vid 20 års ålder konverterade han till romersk-katolska kyrkan och två år senare inträdde han i karmelitklostret Norraby i Skåne.
LÄS ÄVEN: Arne checkade in hos Birgittasystrarna: Tre veckor i kloster – Gud så skönt!
Vad var det som lockade?
– Ett stilla liv i bön och samtidigt göra något för kyrkan och världen som en andlig resurs, säger Anders Arborelius.
– Jag förstår att det kan vara svårt att förklara ”vad gör det för nytta att människor sitter där och ber” men ibland tror jag att många kan känna att det finns något mer, att bönen hjälper, säger han och berättar att det händer att folk ringer honom och säger, ”jag tror inte på Gud, men kan du be för mig?“
– Kanske typiskt för det sekulariserade Sverige, säger han med ett litet leende.
Svårt att se unga lyckliga par
Det var ingen konkret kallelse eller uppenbarelse som fick honom att välja ett liv som munk, eller karmelitbroder som det heter, utan insikten växte fram stegvis. I en intervju i P1 avslöjade han att han varit förälskad som ung, och att det kunde ”skära i hjärtat” när han såg unga lyckliga par.
– Det var helt klart inte lätt att som ung dra sig undan för att ägna sig åt ett liv i tystnad, säger han. Det är en kamp, men det är också därför du har en lång prövotid innan du upptas i klostret.
– Jag kände dock tydligt att den djupa meningen med mitt liv var att följa Gud, säger han och tillägger att som munk gäller att ”stå ut med att ha tråkigt”.
– Du samtalar med andra ungefär 30 minuter per dag, ofta när vi diskade efter maten.
Om du inte valt kyrkan, vad hade du valt då?
– Det har jag inte grubblat så mycket på, lärare kanske. Min mamma brukade säga att jag hade passat som diplomat.
Påve Franciskus utsåg Anders Arborelius till kardinal
Det är inte omöjligt att mamma hade rätt. Anders talar till exempel sex språk, och har prisats för sitt ekumeniska arbete, att samarbeta med andra kyrkor och religioner. Det är också samma egenskaper som kanske – biskop Anders vet inte själv – som fått nuvarande påven Franciskus att utse Anders till den första svenska kardinalen någonsin. 28 juni 2017 fick han ta emot sin röda hatt, birettan, och sin ring i Vatikanstaten av påven.
LÄS ÄVEN: Prästen Camilla Lif: ”Jag rökte, drack och slangade bensin”
– Det var en smärre chock när jag fick beskedet en månad tidigare, säger Anders och berättar att han befann sig i Olofström av alla platser när han fick reda på det via en nyhetsartikel på en väns telefon.
– Men det är lite typiskt Franciskus. Han är en överraskningarnas man.
Träffar påven i hissen
Hur ofta träffar du påven?
– Jag reser ju till Rom regelbundet, och då bor vi ju i samma hus. Det händer att jag stöter på honom i hissen, eller kanske vid frukostbordet.
Varför tror du han valde dig?
–Det var som sagt helt oväntat, men han har en förkärlek för periferin. Jag är inte en sådan som tränger mig på. Men han är alltid glad att se mig och har kanske någon form av förtroende för mig.
5 snabba frågor med Anders Arborelius
Intressen: Språk, resor, kultur och natur.
Valspråk: In Laudem Gloriae – ”Gud till pris och ära”.
Läser: Mycket facklitteratur, men senast “The Power and the Glory” av Graham Greene.
Kopplar av med: Det händer att jag tittar på en engelsk deckare, förr var det “Morden i Midsomer.”
Önskar för framtiden: Fred på en jord som kan överleva.
Spekuleras bli nästa påve
Att vara kardinal innebär att man är med och väljer en ny påve, men också att man kan bli vald till påve. Det har fått den franska tidningen Le Figaro att spekulera i att Anders Arborelius kan vara en framtida kandidat. Tidningen beskriver Anders som ”först och främst en bönens man, men också en uppmärksammad teolog, engagerad i ekumeniken”. Det uppges att han besitter ”en tydlig karisma, vilket är något oumbärligt för en påve”.
Anders är inte förtjust över tidningens teorier.
– Det är brist på hänsyn att spekulera så länge påven lever. Han har också sagt att han inte ska avgå i förtid.
Men skulle du säga ja om du tillfrågades?
–Jo, man förväntas ju att säga ja, men jag tror att det mer är en fiktiv fråga.
Vill tillbaka till karmelitklostret i Tågarp
Vid 75 år pensioneras han som biskop, men eftersom det inte finns någon efterträdare på gång, så fortsätter Anders ett tag till. Sedan hoppas han dra sig tillbaka till karmelitklostret i Tågarp igen.
Varför behövs kyrkan idag, tycker du?
– För mig är Gud någon som kan förklara livets djupaste mysterium och ge oss oändlig kärlek.
– Men jag tycker också att alla viktiga frågor har med kyrkan att göra, samhälle, miljö, familjeliv… Kristendomen kan inspirera människor att engagera sig för allas bästa.
Anders Arborelius menar också att kyrkan kan fungera som en sorts ”integrationsverkstäder”, särskilt för andra generationens invandrare.
– Länge har man sagt att religionen är ett hinder för integration. Men nu förstår man att religion och etik ofta är väldigt sammankopplade, och förlorar man sin religion, förlorar man också sin etiska kompass.
Är du rädd för att dö?
– Inte just nu, sedan vet man aldrig när det kommer till kritan. Men som kristen är du hela tiden medveten om att detta är en tillfällig vistelse.