Alexandra Charles gick från nattklubbsdrottning till folkbildare: ”Kungen var ju stamgäst på Alexandra’s”

På ytan är allt som vanligt.­ ­Håret är nyfönat, hon bär vackra örhängen och ringar på fingrarna. Runt handleden dinglar Frälsarkransen, det där färgglada armbandet som biskop Martin Lönnebo ­introducerade. Men bredvid henne ligger en vit käpp. Hon ger sig ogärna ut ensam numera, maken Bengt eller systern Titti brukar vara följeslagare. Alexandra Charles von Hofsten är blind på vänster öga, och ser ungefär tio ­procent med höger. 

– Jag har glaukom, och så fick jag gula fläcken på det. Därför kan man inte längre behandla högerögat, det är för skört, har experterna sagt. Jag har opererat ögonen, tyvärr var det opera­tionen som gjorde att synen blev så mycket sämre. Det är en tragedi. Men jag är tacksam för det lilla jag ser. Jag kan ana silhuetter, och göra skillnad på mörkt och ljust. Men jag kan inte se ditt ansikte, och det är tragiskt. Mest sörjer jag att jag inte kan se människors ögon. Kan du förstå så hemskt? Ögonen är ju själens spegel. Hur ska jag kunna av­läsa och få kontakt med en människa när vi inte ser varandra? 

Det känns som att vi har fin kontakt. 

– Ja, det är intressant att när ett ­sinne försvinner, så förstärks de andra. Min hörsel är väldigt förstärkt, likaså känseln. Men också doften och smak­sinnet. Jag är uppmärksam på konstiga smaker: ”Det är någon bismak här, det här ska vi nog inte äta”, kan jag säga till Bengt, långt innan han har märkt att brödet är på väg att börja mögla. Den goda hörseln är på gott och ont, inne ­i staden är det mycket buller och bång. Men i naturen är det underbart. Jag hör alla vackra ljud, fåglar som kvittrar, havsvågorna, en sjö som kluckar, vinden i trädkronorna… 

Saknar att vara självgående sedan synen försvann

Du är glad för det lilla, det är en gåva. 

– Jag försöker se det ljusa i tillvaron. Ibland kan Bengt, en syster eller väninna glömma bort sig och säga: ”Åh, vad vackert, vad fint det här är”. Då försöker jag föreställa mig vad de ser: ”Vad härligt, berätta!”. Dessutom är ju minnet rätt fantastiskt. Om vi står vid Fjäll­gatan och har hela Stockholm framför oss så kan jag minnas vad jag en gång i tiden såg. 

Med det sagt så har hon svårt att vänja sig vid att inte längre vara själv­gående. Hon saknar att cykla och köra bil. Också vardagliga saker som att äta har blivit en utmaning. Den som gör henne sällskap under måltiden brukar få tala om hur maten är arrangerad på tall­riken: ”Klockan tolv ligger fisken, ­klockan tre broccolin, och potatisen har du klockan sex”. 

– Men sedan kommer det knepiga – att skära maten och få upp bitarna på gaffeln. ”Nu fick du nästan inte med dig någonting”, säger Bengt. Det påminner om när jag var liten och fiskade krabba på Västkusten. Jag satt på bryggan och doppade ner snöret i vattnet och hoppades på att få upp något. 

Alexandra Charles startade Sveriges första nattklubb

För många är Alexandra Charles von Hofsten – Charles kommer från förste maken Noël, numera är hon gift von Hofsten – mest känd för att ha startat Sveriges första riktiga nattklubb, som också bar hennes namn: Alexandra’s. Hon och maken hade inspirerats av Londons nattliv, och ville skapa något liknande – i Sverige. Gästerna skulle vara som en god cocktail, och Alexandra’s storhet blev just mixen av gäster. På Alexandra’s förenades alla sorter, och ”alla” var där – flotta damer, direktörer i kritstrecksrandigt, journalister, hippies och skådespelare. Också kändisarna gillade Alexandra’s, och bland ­andra Abba-medlemmarna, Rod Stewart, Sighsten Herrgård, Keith ­Richards, kungen och Silvia, Muhammad Ali, Björn Borg, Elton John var återkommande gäster på klubben. 

Efter nattklubbsåren började Alexandra jobba med pr. 1998 grundade hon 1,6 miljonerklubben, vars namn syftar på det antal kvinnor över 45 som fanns i Sverige då föreningen startade. Syster­organisationen 2,6 miljonerklubben, för kvinnor mellan 25 och 45 år, bildades 2009. Båda klubbarna arbetar för mer hälsorelaterad forskning om kvinnor i Sverige, men också med opinionsbildning och folkbildning. 

1,6 miljonerklubben har funnits i 25 år

–1,6 miljonerklubben startade jag på grund av mamma. Jag tyckte inte att mamma och hennes väninnor fick den hjälp och respekt som de hade kunnat kräva. Äldrevården var uschlig på den tiden. Det var inte så att hon blev fel­behandlad, men det fanns mycket som kunde bli bättre. Ungefär samtidigt träffade jag forskare som berättade att kvinnor diskrimineras inom vården. Att nästan all forskning var fokuserad på män. 

Nu har klubben precis firat 25 år, och engagemanget är större än någonsin. Men fler medlemmar behövs – gärna ­yngre och olika nationaliteter – och Alexandra påpekar flera gånger att jag borde bli medlem – ”Hrm, hrm, det kostar bara tre hundra kronor”. Klubben finansierar forskning, senast ett projekt om ofrivillig ensamhet. Det är viktigt tycker Alexandra. Själv har hon nästan alltid varit omgiven av människor, men emellanåt ändå känt existentiell ensam­het.

– Också när jag har levt i en relation. För hur mycket vi människor än älskar varandra som partner, syster, väninna, så är vi olika, och vissa saker är vi tvungna att hantera på egen hand. Och med åldern börjar man dessutom för­lora gamla vänner. Naturlig avgång ­som vi säger. De dör, blir sjuka och dementa. Jag kan också bli jätteledsen för min förlorade syn, och emellanåt känna mig väldigt ensam. Det är hemskt att jag inte klarar mig själv längre. Ibland tillåter jag mig att bryta ihop, man måste få lätta på trycket. 

Alexandra Charles blev mobbad i skolan

Alexandra Gefvert, som hon hette på den tiden, växte upp i Västergötland och Medelpad. Pappa var tandläkare, mamma hade gått Calle Flygare Teaterskola. Artistdrömmarna fick hon dock lägga på hyllan – pappan föredrog tidsenligt nog en hemmafru. Föräldrarna skapade ett vackert hem, fyllt av musik och fester. Själv var Alexandra en typisk duktig flicka, som tidvis var mobbad. Hon hade glasögon och tyckte om att plugga, och det var inte populärt. 

Vad skulle du vilja säga till den lilla flickan?

– Att människor, även barn, har lätt att döma de som är lite annorlunda. Den som sticker ut kan bli mobbad, och du råkar vara lite annorlunda. Du får ­försöka förstå, även om det kan göra ont. Och det kommer att gå över. Men det är viktigt att du pratar om din ­situation. Du ska inte sitta ensam på rummet och gråta. 

Att du blev mobbad som barn, har det påverkat dig senare i livet?

– Ja, det är klart. Ens självförtroende rämnar när man blir utpekad och mobbad. Känslan av att inte duga, att inte vara bra nog lämnar sår och spår. Det kommer alltid att finnas en tagg. I grunden bär jag på en osäkerhet. Det tror ju inte folk om mig, men så är det. 

---

LÄS ÄVEN: Så påverkar mobbning den utsatta i efterhand – kan sitta kvar hela livet

---

”Stolt över det jag gjort”

Kanske är det hennes flärdfulla sida som gör att människor tror att hon är mer självsäker än hon är. Du är ju väldigt parant, säger jag. Och Alexandra tackar artigt. Hon vill hålla fast vid den hon har varit, och att sminka sig ingår i den dagliga rutinen. Handen har ett minne, konstaterar hon. Det hon har gjort i femtio år – det vill säga dragit ett streck runt ögat med en kajalpenna – är som en reflex. Men hon ber alltid Bengt eller systern att dubbelkolla och torka med en tops om det skulle behövas.

Kanske känner hon att hon måste leva upp till bilden av den där utåt­riktade, chica nattklubbsdrottningen, funderar jag. Men Alexandra skrattar. Nä, någon sådan press känner hon inte längre. 

– Nej, i och med att jag blev folkbildare ville jag lämna den gamla rollen bakom mig. Jag ville inte ha stämpeln nattklubbsdrottning i pannan. Men efter några år insåg jag att jag var tvungen att tänka om. Min första yrkesroll var så annorlunda att den alltid kommer att vara förknippad med mig. Det är bara att acceptera och vara stolt över det jag gjorde. Men som många andra har jag för länge, länge sedan gått in i en ny fas. Vi är många som byter inriktning ­någon gång under livet. 

Och i ditt nuvarande jobb har du ju nytta av din tidigare karriär. 

– Modedesignern Sighsten Herrgård sa alltid att det som var så bra med mig var att jag stod med båda fötterna på jorden mitt i den glittrande världen. Kanske är det det som gjorde att jag överlevde. Tack och lov hade jag en intui­tiv känsla för vad som på riktigt är viktigt, dessutom har jag alltid haft en stor plikt- och ansvarskänsla. Jag såg andra som förlorade sig själva, det blev för mycket av både det ena och andra. 

Ja, livet på Alexandra’s var inte alls bara glamouröst. Framför allt var det hårt arbete. Alexandra gullade med gäster, och pussade Rod Stewart på ­kinden, men hon kånkade också runt på diskbackar och hanterade bråk i dörren. Och om någon hade kräkts på toaletten var det bara att hämta en skurhink och gå in och torka. 

Alexandra hostar till. Hon har dragits med influensaliknande symtom i en månad nu. Luftrören är hennes akilleshäl. 

– Efter nattklubbsåren fick jag väldigt dåliga luftrör. Själv rökte jag bara i tre år, jag drog inte ens riktiga halsbloss, men framför allt var jag passiv rökare. En läkare har sagt att jag inte har några flimmerhår kvar, och infektionerna – som håren borde fånga upp – går därför djupt ner i lungorna. 

Du som har gjort så mycket för kvinno­hälsan i Sverige, kan det kännas orättvist att du har drabbats av olika sjukdomar? 

– Nej, så känner jag inte. Mycket ­beror naturligtvis på gener. Mamma hade glaukom, vi är fyra systrar och vi har alla drabbats. Mamma hade artros, den fick jag. Pappa hade problem med hjärtat, och det fick jag också. Jag har arytmi och oregelbundna hjärtslag. Men jag känner ingen bitterhet över det, snarare tvärtom. Jag fyller 78 i höst, och man säger ibland att det inte är någon ålder, men det är det ju. Jag känner mig tacksam över att jag kan vara så aktiv och rörlig som jag ändå är. 

Inte rädd för döden

Samtidigt har sjukdomarna gjort henne ödmjuk, och hon har accepterat att inget i livet är beständigt. 

– Ingen vet vad som väntar bakom nästa kurva. Jag är inte rädd för döden, men det oroar mig att min käre Bengt ska försvinna före mig, jag hoppas verkligen att det inte blir så. Jag har blivit så beroende av honom, han är min ledsagare. Och på grund av det har vi kommit varandra så nära. 

Timmarna går, vi pratar länge om klubben och all viktig forskning som görs numera. Till slut kommer Titti, ­lillasystern som också jobbar i företaget, in med mer vatten. Hon har alltid varit en viktig person i Alexandras liv – nu mer än någonsin. Men vad har Alexandra betytt för henne?

– Det är nio år mellan oss. Alexandra är äldst av oss fyra systrar och jag har alltid sett upp till henne. Alexandra var så vacker, duktig, och fick göra så roliga saker. Hon var inte mer än 16 år när hon började guida i Stockholm. Hon hade blå uniform och vi småttingar fick åka med någon söndag och beundra storasyster som talade i mikrofon. Och sedan startade hon Alexandra’s och det var ju så häftigt att jag gick runt och skröt om henne i skolan. 

Titti klappar sin storasyster över håret. 

– Alexandra har ju fått vara med om så mycket spännande saker och träffat så många fascinerande människor. Men hon skulle aldrig vara von oben. Hon är alltid ödmjuk och inkännande, det är en stor gåva hon har. Det är därför folk tycker så mycket om henne, och ställer upp i trupperna. Hon har en fantastisk personlighet. 

– Oj, oj, oj, avbryter Alexandra. Hon har lite svårt att ta till sig allt beröm. 

Medalj av kungen för sina insatser för kvinnohälsan

Men beröm har hon fått under livet, också officiellt. ­Alexandra Charles har bland annat erhållit HM Konungens medalj i 8:e storleken för sina insatser för kvinnohälsan. När ceremonin var över, och pristagarna hade fått dina medaljer, var det dags för mingel. Alla gick runt med sina champagneglas, och kungen och drottningen stegade fram till Alexandra. ”Grattis till fina framgångar med föreningen”, sa drottningen artigt. Alexandra tackade, och vände sig sedan till kungen och viskade: ”Det kanske är lite på grund av gamla meriter som jag fick den här medaljen?”. 

– Kungen var ju stamgäst på Alexandra’s, säger Alexandra och ler. 

Vad är hon mest stolt över – nattklubben eller kvinnoklubben? Svaret kommer snabbt och självklart: 

– Att jag blev folkbildare. Att bjuda människor på bröd och skådespel är inte fel, det visste redan de gamla grekerna och romarna. Människor behöver lite guldkant för att klara livet. Men att få vara med och påverka och förändra samhället och livet för kvinnor… det är ändå något annat.