Sverrir Gudnason om tvekan inför rollen: ”Att spela Björn Borg var nästan som att spela Jesus”

In genom dörren på Scala­teatern i Stockholm kommer en trebarnspappa i rutig skjorta, lite trött efter en hel dags repetitioner i en kvav teaterlokal. Han skulle säkert kunna ställa sig vid teaterns bardisk och ta en öl, utan att väcka någon större uppmärksamhet. 

Sverrir Gudnason är ett bevis på den där svårfångade begåvnings-auran som vissa skådepelare tycks få när kameran slås på, han är ändå mannen som spelat iskalle Björn Borg, olycksfågeln Kurt Haijby och modellsnyggingen Peter i ”Älska mig” med lika stor trovärdighet.

Han förklarar det själv med ett ödmjukt understatement:

– Jag har nog ett utseende som inte skriker. Vissa kändisar kan du ju se på långt håll – ”här kommer Zlatan”. Så är de inte med mig, den glowen har inte jag.

– Kanske beror det på att jag inte har ett så distinkt utseende.

Spelar Borka i nyinspelning av ”Ronja Rövardotter”

Efter att ha filmat mycket de senare åren – vi kommer snart att se honom som rövarhövdingen Borka i en nyinspelning av ”Ronja Rövardotter” –  är Sverrir nu tillbaka på teatern. Den här gången i scenversionen av filmsuccén och Oscarsvinnaren ”En runda till”. Handlingen är välkänd; fyra gymnasie­lärare kastar sig ut i ett experiment för att testa teorin om att vi människor föds med en halv promille alkohol för lite. Genom att ständigt vara lite småfulla, så kommer deras sinnen att öppnas för världen och kreativiteten öka. Hoppas de. Med på scenen har han också Martin Wallström, Christopher ­Wagelin och Björn Kjellman. 

Men även om det är en komedi, så lurar svärtan bakom skratten. Det är lika mycket en pjäs om människans längtan efter en större mening. Sverrir spelar Martin (Mads Mickkelsens roll i filmen) och han kan känna igen sig i rollfigurens livskris.

– Jag tror att alla någon gång hamnar på en plats i livet där de inte vill vara. ”Varför är jag här?” ”Vad blir mitt nästa steg?”.

– För mig kan känslan av tomhet komma mellan jobb, till exempel. Jaha, nu var det över, vad ska hända nu?

Sverrir Gudnasson ser fram emot att bli äldre

Fast någon klassisk medelålderskris har 45-åriga Sverrir ännu inte drabbats av, hävdar han.

– Kanske beror det på att jag fick barn när jag var så ung. Vid 45 år har jag ­redan klarat av det som många har förväntningar på, det ruckade liksom på tidslinjen.

Sverrir ser till och med fram emot att bli äldre.

–  Ja, alltså inte skitgammal, skrattar han, men jag välkomnar mitt gråa hår. När jag var ung såg jag alltid mycket yngre ut än vad jag var, det är skönt att växa ifrån sitt babyface.

Vad tror du själv om pjäsens teori? Hur blir du vid en halv promille?

– Ha, ha, alkohol kan absolut förstärka vissa beteenden i ett första skede, du blir modigare, piggare och roligare… Du har ju ofta en bra känsla efter några öl.

– Men sedan måste du ju hela tiden öka dosen för att uppnå samma effekt och då går det ju snabbt utför.

Växte upp i Reykjavik

Sverrir Gudnason är utan tvekan ­Islands främsta skådespelarexport. Men han är faktiskt född i Lund, även om familjen återvände till Reykjavik när Sverrir var två år. Mamma arbetade på Islands nationalmuseum medan pappan blev landets energichef. 

Sverrir minns sin barndom i Reykjavik som väldigt fri och enkel.

– Vi fick göra lite vad vi ville. I fyra–femårsåldern gled jag runt och fikade hos tanterna i området, minns jag. Knackade dörr och fick en bulle.

Skådespelardebuten kom när han var fem år i en reklamfilm för toalettpapperet Polar Tork. Elva år gammal fick han huvudrollen i en pjäs av nobelpristagaren Halldór Laxness på stadsteatern.

– Det var kanske då jag blev fast på riktigt. Jag gillade allt med upplevelsen, att tillhöra ett sammanhang, att få möta en publik.

–Laxness kom själv och hälsade efter premiären, tillsammans med  presidenten Vigdís Finnbogadóttir.

Mästare i isländsk sumobrottning

Det är ingenting han berättar självmant, men det visar sig att han också var Reykjaviksmästare i glima ­– en sorts isländsk sumobrottning. 

– Jo, jag var rätt bra på greppet hälkrok, medger han till slut.

Men när pappa erbjöds ett nytt jobb på tekniska högskolan KTH i Stockholm blev det flytt till Sverige igen, till Tyresö utanför Stockholm.

– Med facit i hand är kanske inte 12 år den bästa åldern att flytta mellan länder, det är ju precis då du börjar få nära vänner.

– Jag satsade allt på att lära mig svenska så fort jag kunde. Det gick ändå ganska lätt, språken är ju besläktade.

Det var ingen större kulturchock att komma till Sverige, förklarar han, utan mer små ”minichocker”.  Som att möta alla djur, som grodor och rådjur.

– Jag kunde bli helt uppjagad av att se en ekorre. 

Den svenska maten var – okej.

– Fast jag minns att alla åt kräm. Det var lite konstigt. Eller att mina kompisar skulle äta middag redan vid fem. På Island brukade vi äta vid sju–halv åtta.

Genombrott i ”Upp till kamp”

Skådespelandet la han lite på is i väntan på att svenskan skulle bli perfekt. Istället blev han en skejtare.

– Jag var nog inte särskilt cool, även om jag önskade det, säger han och berättar att han var avundsjuk på alla som hette Stefan eller Johan. 

– Sverrir, vad var det för namn egentligen? Ingen annan hette det i Sverige.

Men sedan blev det teaterlinjen på gymnasiet och det stora publika genombrottet kom 2007 i ”Upp till kamp”, mini­serien om det politiska 70-talet i Göteborg. 2014 fick han sin första Guldbagge för rollen som Monica Zetterlunds man, Sture Åkerberg. Sedan kan listan göras lång, även om rollen som Björn Borg var en prestation som etsade sig fast hos många, liksom den olycklige Kurt Haijby i ”En kunglig affär” där han spelade Gustaf V:s älskare.

– Jag vågade först inte tacka ja till ­rollen som Björn Borg. Det var ju nästan som att spela Jesus. Men när jag tittade på gamla bilder och intervjuer så uppfattade jag plötsligt en blick från Björn som signalerade att ”jag vill inte vara här”. Där kände jag att det fanns något att bygga på.

Även i rollen som Kurt Haijby kom ett gammalt foto till hjälp. Sverrir upptäckte att Haijby redan som ung kämpat med en överkamning av flinten.

– En sådan liten detalj ger mycket för att förstå karaktären, berättar Sverrir, som istället för att bära peruk helt osentimentalt rakade av delar av sitt eget tjocka hår.

–Det var 30 grader varmt och att kämpa varje dag med en skalpperuk… Nej, det är en äkta överkamning i serien.

Sverrir Gudnason försöker alltid välja sina roller med hjärtat och spela dem med kärlek, säger han. Fånga ögonblick som han pusslar ihop till en helhet.

– Men du får alltid använda en del av dig själv i alla karaktärer, ja föreställ dig en Sverrir Borg, säger han med ett litet skratt. 

”Inte särskilt kaxig”

Trots alla framgångar kan han ändå känna sig som en underdog i nya projekt.

– Då är jag inte särskilt kaxig och undrar om jag verkligen kommer att klara av det. Det tar ofta ett tag innan jag kan känna mig trygg.

Sverrir Gudnason är också motsatsen till just kaxig, en mindre stöddig skådepelare är svårt att tänka sig. Istället är det nästan ett litet vemodigt stråk som anas kring honom och många regissörer har pratat om Sverrir som en skåde­spelare som alltid tycks bära på en hemlighet – vilket gör att man blir extremt nyfiken på honom.

Å andra sidan tycks han också vara rätt obekymrad och tar problemen med en klackspark.

– Det finns ett isländskt uttryck som heter ”Þetta reddast”  som betyder ”det löser sig”. Jag gillar den mentaliteten och inställningen. Det löser sig ju faktiskt oftast.

Saknar du något annat från ­Island?

– Nästan alla där är väldigt kreativa, bara för att det är kul, och inte för att uppnå något särskilt. Den där isländska påhittigheten kan jag sakna.

Sverrirs barn talar flytande isländska

Att föra det isländska arvet vidare till barnen är viktigt. Alla tre pratar flytande isländska och de äldsta barnen har isländska namn.

– Vi försöker åka över så ofta vi kan, det blir ett par gånger om året. Just nu kan man faktiskt se den brinnande vulkanen på Reykjaneshalvön från min mammas trädgård!

Det var först nyligen som han blev svensk medborgare, även om det mest berodde på byråkratin.

–Det är lite pinsamt, men jag hade inte tagit tag i alla papper för att bli svensk medborgare. Jag har lite störning på att det där med att fylla i formulär. Men idag är jag både svensk och isländsk medborgare, säger han.

Så vem hejar du på när Sverige och Island möts i handboll?

– Ah, det får nog bli Island. Vi är ju så få, så allt stöd behövs.

Blev pappa vid 25

Han var bara 25 år när han fick sitt första dotter Salka och även om det kunde vara lite ensamt att vara en förhållandevis ung pappa så är han glad för det idag.

– Det är skönt att ha rätt stora barn. Jag tycker att det bara blir bättre och bättre för varje år att vara pappa. Det är genuint roligt att hänga med ungarna.

– Barn är ju också bra att ta ner en på jorden. Hemma har du inga fördelar av att vara en känd skådis.

2019 kom ”Älska mig” av och med ­Josephine Bornebusch. Det blev en stor framgång och Sverrir blev plötsligt känd som tv-världens snygging. Seriens tema var våra komplicerade relationer, men där har Sverrir landat mjukt.

Varannan vecka har han hand om sina döttrar Salka och Sisi, 19 och 17, samt minstingen Blanka, 11 år och han bor tillsammans med flickvännen Nathalie. De två äldsta barnen har Sverrir med Emelie Uggla, (jo, det är Magnus dotter) och Blanka tillsammans med skådespelaren Josefin Ljungman.

– Bara för att förhållandet är över, betyder det ju inte att man är borta ur varandras liv. Jag har nästan en bättre relation idag med mina ex, än under de sista åren när vi var ihop.

– Vi firade till exempel jul ihop med barnen och Emelies nye man. Vi var ett helg gäng.

Hollywood inget mål

Hollywood har såklart varit och ryckt i honom, både efter ”Borg” och efter rollen som Mikael Blomkvist  i ”The Girl in the Spider’s Web”.

Han spelade bland annat i Viggo Mortensens ”Falling”. Filmen var uttagen till Cannes, men pandemin kom emellan.

Själv säger han att Hollywood aldrig varit något riktigt mål för honom.

– Jag kan absolut tänka mig att göra fler roller där, men inte att åka över och bo där.

Fritiden ägnas till stor del åt musik. Han köper drivor av vinyl och både sjunger, spelar gitarr, men även lite trumpet. I Stockholm driver Sverrir i mån av tid den hypade ”Countryklubben” tillsammans med bland andra ­Klara Söderberg från ”First Aid Kit”.  

Och annars?

–Så gillar jag att bada varmt. Helst i en het källa såklart, men ett badkar kan duga.