Tova Magnusson: ”Pappa ville ta med oss på ett skepp och missionera för scientologerna”

Det är snart dags för premiär på ”Kretsen – om Hilma af Klint”. Tova Magnusson spelar spiritisten Sigrid Hedman, en av ­”De fem” som tillhörde just kretsen kring den omsusade konstnärinnan. 

Vi ses i Kulturhuset Stadsteaterns kontorslokaler och Tova avböjer artigt både kaffe och lussebullar. Osminkad under pälsmössan verkar Tova helt cool, inte bara inför ”Kretsen”, utan också för att börja repetera en ny föreställning redan under premiärveckan. Hon ska spela Olga i klassiska ”Tre systrar”.

Är du så lugn som du verkar?

– Ja.

När tröjärmen åker upp syns ett ­ankare tatuerat nära armbågen, ”en symbol för förankring som jag gjorde i Berlin för en massa år sedan”. För att leka lite hemmapsykolog så känns Tova Magnusson just som en väldigt förankrad person, trygg i sig själv och sina ­roller, både framför och bakom kameran. Själv minns jag henne fortfarande från thrillern ”Svart Lucia” och det känns nästan obegripligt att det är över trettio år sedan. 

Skönt att bli äldre

Tova Magnusson har hunnit bli 55 år, och det är väldigt skönt att bli äldre, ­säger hon. Att åldras är ingenting att oroa sig över – tvärtom.

– Det känns nästan lite (tankepaus) … upphetsande. Jag ser det inte som att något stannar av eller tar slut. Allt fortsätter röra sig, fast på ett annat sätt. Jag får ett lugn, en närvaro och en bredare blick.

Genom åren har Tova både gestaltat och regisserat många starka kvinnoporträtt, och att tacka ja till ”Kretsen” krävde ingen betänketid.

– Det var en utställning om Hilma för tio år sedan på Moderna Museet och jag blev helt golvad, läste böcker och strök under meningar och citat.  

Teater om Hilma af Klint

I slutet på 1800-talet och början på 1900-talet var spiritismen en stor rörelse, och det är Sigrid Hedman som får förmedla budskapet från andarna: att Hilma är utvald att måla de idag så ­berömda tavlorna.

Har du själv varit hos ett medium?

–  Ja, inför den här rollen gjorde vi ­research och ensemblen träffade ett medium, men det var första gången. Det var spännande och samtidigt ganska odramatiskt.

Vem fick du kontakt med?

– Ha, ha, det är privat.

Relation till magkänslan

Det märks att Tova har funderat över frågan om ”makterna” eller ”krafterna”. Allt som inte går att förklara med ren vetenskap behöver kanske inte kastas bort helt och hållet. Den delen av livsvarandet, som hon kallar det, måste man undersöka i sig själv. 

– Jag tror att det handlar om att träna upp en förmåga att lyssna både inåt och utåt, att våga lita på sin intuition och sin inre kompass. Det finns absolut något som möter upp om vi vill det.

Litar du mycket på din magkänsla?

– Låt mig uttrycka det så här: jag har en väldigt upparbetad relation till min magkänsla.

Vild och fri uppväxt

Tova Magnusson är uppvuxen på en gård i Sorunda utanför Nynäshamn. Det var en vild och fri uppväxt, med många djur, berättar hon. Tova minns ännu hur hon som barn drömde om att bygga en sorts egen Noaks Ark, där en häst av varje ras och en hund av varje ras skulle samlas kring henne.

– Jag pratade nyligen med min mamma och syster om det här, om vilken ­frihet vi hade. En del saker kunde, med dagens ögon, säkert ha barkat åt skogen.

Som när Tova och en kompis placerade Tovas sex år yngre syster i en hink i stallet. Systern var bara dryga året och fick lagom plats i hinken, tyckte de.

– Sedan satt vi på höskullen och hissade henne upp och ner. Det var säkert 4–5 meter till stallbacken och hon kunde ju ha dött om vi tappat henne på stengolvet.

– Samtidigt kan jag se det som en väldigt kärleksfull gåva, den här tilliten jag fick, att få vara ifred och göra exakt det jag ville.

Sedan säger Tova något lite oväntat, att hon nog inte var världens trevligaste som liten. Det här med att barn alltid är så oskyldiga och gulliga tror hon inte på.

– Jag var en liten djävul också! Jag höll på med en del elaka saker, som när en kompis frågade vad burken med Tigerbalsam skulle användas till och jag uppmanade henne att ta på det på ögonlocken…

Tovas pappa hovslagaren Leffe kom in i hennes liv när hon var fyra år. Det är honom hon kallar pappa och han har också adopterat henne. 

Pappa kom tillbaka

Det är nästan som ett filmmanus när hon berättar om sina unga föräldrar, mamman var bara 17 år och den bio­logiska pappan, från USA, var bara 18 år, när de möttes. 

– Han försvann, men kom tillbaka ­till min ettårsdag och berättade att han hade upptäckt något otroligt. Han ville ta med oss på ett stort skepp och resa runt världen och missionera om den ­­nya läran. Ombord fanns också Ron Hubbard…

– Men där litade mamma på sin intuition, det kändes inte rätt. Hon stannade kvar, trots att det säkert var tufft att vara en så ung ensamstående mamma.

Ron Hubbard var alltså grundaren av den sektliknande och ofta kritise­rade scientologikyrkan. Tovas biologiska pappa arbetade där i många år, men ­lever idag ett närmast eremitliknande liv i USA, som buddhist. Först när hon var kring 30 år träffade Tova honom, de reste runt tillsammans i Kalifornien i flera veckor.

– Jag visste ju att han levde i USA, i Hollywood, vi hade lite brevkontakt. Jag tror att han i sin frånvaro ändå bidrog till att öppna en dörr mot en annan värld. Han gav livet en air av spänning.

Drömde om hemliga världar

För Tova har det ändå räckt att träffa honom ett par gånger som vuxen.

– Jag är glad att jag växte upp med Leffe. Han täckte alla mina behov av en riktig pappa, säger hon och fortsätter:

– Sammanfattningsvis har de utgjort en bra kombo, hovslagarpappan och ­hollywoodscientologen…

Tova har alltid trivts med att vara i sina egna tankar och platser. Som liten älskade hon böckerna om Narnia och drömde om hemliga världar. Snart insåg hon att teatern kunde bli ett sätt att slippa välja en enda roll, en enda värld. Hon arbetade i en teatergrupp i Nynäshamn som regiassistent, när – ja det går nästan att använda den klyschan – ödet slår till.   

Genombrott i ”Svart Lucia”

En skådespelare bryter benet när filmen ”Svart Lucia” ska spelas in. Tova får chansen att provspela och rollen skrivs om för att passa henne.

– Så ja, tack Kenneth, säger Tova. Mina barn hade kanske inte funnits utan dig.

För ”Svart Lucia” blir inte bara hennes genombrott som skådespelare. Där möter hon också kollegan Figge Norling och blir blixtkär.

De gifter dig efter bara tre veckor.  

Är du alltid så impulsiv?

 –Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Ibland är det bara så att en impulsiv handling är den rätta. Det kändes både upphetsande och modigt att gifta sig mitt i den första förälskelsen.

 – Vi sa båda två, att även om det inte håller mer än några månader så har vi ändå haft det här ögonblicket när vi ­vågat hänge oss.

Gifte med Figge Norling i tolv år

Men det blev inte några månader, utan tolv år tillsammans innan de skildes. Sonen Arvid föds snabbt, några år senare också dottern Dorothea. Tova återger ännu en fantastisk scen ur sitt liv när hon på själva bröllopsdagen ­cyklar till scenskolan i Stockholm för att se om hon klarat även sista utgallringen. Där möts hon både av glädjetårar och vänner som krupit ihop av förtvivlan. Tovas namn är inte med på listan, men hon tar tämligen obrydd båten ­till sitt stundande bröllop på ­Fjäderholmarna.

Snart är Tova Magnusson både en etablerad skådespelare och regissör, utan hjälp av scenskolan. Genom åren har hon regisserat tv-serier, allt från ”Rederiet”, ”Gynekologen i Askim”, ­”Solsidan” och ”Det mest förbjudna” om Kerstin Thorvall, till filmer som ”Fröken­ Sverige” och ”Fyra år till”. Som skådespelare har vi de senaste åren sett henne i bland annat ”Vår tid är nu”, ”Orca”, ”Bron” och ”En kunglig affär” och på teatern har Tova bara det ­senaste året varit med i Noréns ”Tiden är vårt hem” och nu ”Kretsen”.

Du verkar jobba mycket?

– Nja, stundtals, men jag vårdar samtidigt mina perioder av ickearbete. Jag vill kunna vara fri och tom och bara improvisera kring vad jag vill göra.

– Jag har också egna utbildningsplaner, där jag utforskar allt som gör mig nyfiken.

Hästar är ett område hon fördjupat sig i. Tova har ridit i princip hela sitt liv, och har idag en nordsvensk häst som ­heter Pärla på föräldrarnas gård.

– Hon är som en mentor till min systers häst Znella.

Från att ha varit en prestations­inriktad tävlingsryttare som ung, har Tova helt ändrat inställning.

– Idag vill jag närma mig hästar på ett nytt sätt, inte på ett dominerande vis, utan mer lyhört, lyssnande. Den här kommunikationen som kan finnas mellan hästen och människan är otrolig.

– Oftast rider jag inte ens, utan är bara ute och går med Pärla eller umgås i hagen.

Har slutat älta

På sätt och vis är livet mer spännande nu än som ung när tiden tycktes oändlig, funderar Tova.

– Jag tror också att jag har blivit en gladare och tryggare människa. Jag ­ältar inte varför det händer si eller så. 

– Det går aldrig att välja något som är ultimat rätt, inser jag. Ibland blir ­beslut fel och då får man acceptera det och byta riktning.

Hon återknyter till Hilma af Klint, som har spiralen som en av sina viktigaste symboler.

– Livet är inte linjärt utan cirkulärt. Du återkommer på samma plats, men lite på en annan nivå. Jag vill inte expandera, utan fördjupa.