Marcus Jarl skriver från kvinnans perspektiv: “Jag vet hur kvinnor tänker och analyserar”

Böcker och bebisar är den bästa kombinationen. Jag behöver båda sakerna för mitt välmående, konstaterar Marcus Jarl leende.

Ett drygt dygn innan vårt möte har han gått av ett tio och en halv timme långt nattpass på Södersjukhusets neo­natalvårdsavdelning där han arbetar som specialistsjuksköterska. Nu väntar några dagars författarvardag vid datorn innan det är dags att dra på sig sjuksköterskeuniformen igen. Även om Marcus två karriärer kan tyckas vara väsensskilda från varandra håller han inte vattentäta skott mellan dem. Tvärtom. Tre av hans fyra romaner utspelar sig delvis i sjukhusmiljö.

Titeln på ­Marcus senaste bok ”Om en syster” anspelar inte enbart på den såriga syskonrelationen mellan huvudkaraktärerna Julia och Liv utan också på att Julia i likhet med sin litterära skapare är sjuksyster på en neonatalavdelning. Idén ­till intrigen i denna spänningsdrivna rela­tionsroman fick Marcus efter en av sina många språngmarscher i sjukhuskorridorerna.

– Under mina arbetspass har jag en sökare i min ficka, när den tjuter måste jag springa till förlossningen där ­antingen ett nyfött barn eller ett barn som är på väg ut behöver min hjälp. Jag har aldrig någon aning om vad jag kommer att mötas av när jag kommer upp dit, eller av vem. Det skulle kunna vara precis vem som helst som står där med sin bebis, så som en före detta partner, en gammal kompis eller en granne som ogillar mig.

Vem Julia träffar på i förlossnings­avdelningens akutrum ska inte röjas här, men att det oväntade mötet inne­bär en totalkollision mellan hennes professionella värld och privata liv kan avslöjas.

”Om en syster” är den första romanen som Marcus skrivit enbart ur ett kvinnligt perspektiv. Även i de tidigare böckerna har han dock mestadels port­rätterat kvinnor, och det med en sådan träffsäkerhet att vissa läsare frågat sig om böckerna är skrivna under pseudonym. För inte är det väl möjligt att en man kan förstå sig så bra på kvinnor? Jodå, om man som Marcus har spenderat sitt liv omgiven av mamma, systrar och systerdöttrar så kan man faktiskt det.

– På grund av min uppväxt vet jag hur kvinnor tänker och analyserar ­saker. Mitt känsloliv är nog mer ­feminint än maskulint.

Mammans “bästa misstag”

Marcus föräldrar träffades i unga år och fick sin första dotter när de var båda var dryga 20. Tre år senare kom ytterligare en dotter. Därefter dröjde det hela 15 år innan supersladdisen ­Marcus gjorde entré i familjen, på sin äldsta systers 18-årsdag.

– Jag tror att min tillkomst inte riktigt var meningen. Mamma brukar skämtsamt säga att jag är det bästa misstaget hon har gjort, förklarar ­Marcus med ett skratt.

Tvingades växa upp utan en pappa

Den okonventionella kärnfamiljen decimerades oväntat fyra dagar innan Marcus skulle fylla fem år.

– Jag minns fortfarande den dagen som om det vore igår. Min mammas ­kusin hämtade mig på dagis. När vi kom hem stod det en massa bilar utanför vårt hus. Pappa, som drev ett åkeri tillsammans med min farfar, hade åkt till jobbet som vanligt på morgonen. ­Senare på dagen hittades han död i sin lastbil. Eftersom han kört ner i ett dike trodde man först att det rörde sig om en olycka, men det visade sig att dödsorsaken var en hjärtinfarkt.

Några klara hågkomster av sin pappa har Marcus däremot inte.

– Det är svårt att hålla isär vad som är mina egna minnen från vad jag fått berättat för mig eller sett på bild och i videofilmer. Att höra hur lika jag och min pappa var och hur mycket vi tyckte om varandra blir nästa kusligt när man inte har några egna minnesbilder. ­Eftersom jag var så liten har inte pappas död påverkat mig på samma sätt som den påverkade mina systrar. De har en sorg och en saknad efter en förlorad förälder. Det har inte jag, vilket nästan är ännu mer sorgligt.

De ömkande, om än välmenande, kommentarerna om att det var mest synd om Marcus som tvingades växa upp utan en pappa har han emellertid alltid värjt sig mot.

– Det var min mamma och mina systrar som det var mest synd om, inte mig som inte förstod någonting. Krisen gjorde oss fyra till en stark liten enhet som ingenting kunde rubba. Jag beundrar min mamma som varit både mamma och pappa för mig. Aldrig någonsin har jag saknat en andra förälder. Mamma har alltid räckt till för mig. Hon fick mig aldrig att känna att det var svårt eller kämpigt att vara ensamstående förälder, trots att det på alla sätt måste ha varit det.

Även om Marcus inte traumatiserades av sin pappas hastiga bortgång kan han se att den har satt ett tydligt avtryck i hans skrivande.

– Absolut! Dödsfall och sorg är centrala komponenter i alla mina böcker. Dessutom skriver jag mycket om föräldrarelationer. Jag tror att hela mitt författarskap är en produkt av att vår familjetragedi, utsattheten jag upplevde i skolan och allt annat jobbigt som jag har gått igenom. Det är det som har gjort mig till en historieberättare.

Biblioteket var en frizon

Nyligen fick Marcus sitt finaste ­erkännande som författare. Överväldigad mottog han ett telefonsamtal från biblioteket i barndomsstaden Vadstena. Frågan som försynt ställdes var om det skulle vara okej för honom att man döpte den skönlitterära salen i det nyrenoverade biblioteket till Marcus Jarl-salen. Han skrattar gott åt absurditeten i att han kunde tänkas ha några invändningar mot denna hedersbetygelse. Biblioteket var Marcus frizon under skol­tiden. Det var dit han tog sin tillflykt för att undkomma pikar och fördömande blickar från vissa av skolkamraterna.

– Eftersom vi bodde på en liten ort var jag alltid rädd för att folk skulle skrika något dumt efter mig på stan. Även om jag var för ung för att ha kommit ut som homosexuell kände jag mig utsatt för att jag var annorlunda. Jag var inte bekväm med att vara ”bögen i byn”. Redan då insåg jag att jag inte kunde vara kvar där utan behövde testa mina vingar. Jag var menad för något annat som jag kände att jag inte kunde få utlopp för i Vadstena.

Så snart nian var avklarad flyttade han ett tjugotal mil söderut, till det småländska glasriket Orrefors, för att gå en gymnasial glasblåsarutbildning.

– Där fick vara precis den jag ville. ­I Orrefors hittade jag mig själv, kom ut som gay och blev kär i min första kille. Det var magiska år.

Bebisarna tystnar direkt

Redan på den tiden hade Marcus en vision om att kombinera två olika yrkesspår. Han visste att han ville syssla med något estetiskt men var samtidigt krass nog att inse att det kunde bli svårt att livnära sig på. Inspirerad av sina systrar som båda är sjuksköterskor bestämde han sig för att utbilda sig till specialistsjuksköterska inom neonatalvården.

– Jag har alltid haft ett bra handlag med bebisar. Min sambo kallar mig för ”the baby whisperer”. Tar jag upp en skrikande bebis brukar den tystna
direkt.

Vid sidan av sjuksköterskejobbet frodades författarambitionen. Många pratar vitt och brett om den där boken som de en dag ska skriva, utan att någonsin komma till skott. Marcus väntade inte på att rätt tillfälle skulle infinna sig utan satte sig bara ner och skrev mellan arbetspassen på sjukhuset.

– Jag tänkte: Det här är min dröm, då ska jag banne mig också se till att förverkliga den. Så småningom gick jag ner i arbetstid för att kunna skriva mer. Visst förlorade jag lite pengar på det, men om man ska bli bra på någonting måste man ju öva och avsätta tid för det.

Förenade sina två karriärer

Trots de utmaningar som det innebär att förena två karriärer har sjuksköterskeyrket och författarverksamheten visat sig vara en synnerlig lyckosam korsbefruktning.

Idén till debutromanen ”Tusen bitar” tog form när Marcus under sin sköterskepraktik hörde en patient som skulle få en blodtransfusion beklaga sig över att han inte visste vem som donerat blodet. Tänk om det rent av kom från en gayperson, spekulerade han. Händelsen sådde ett frö hos Marcus. Vad skulle hända om en inbiten homofob som blivit hjärttransplanterad fick nys om att hjärtat han fått tillhört en homosexuell man? frågade han sig.

”Tusen bitar” blev nominerad till årets bok på QX-galan, men det var först med bok nummer två, ”Dina färger var blå”, som det stora genombrottet kom. Som i samtliga av Marcus böcker var utgångspunkten ett komplext moraliskt dilemma: Vad skulle hända om en gammal kärlek som är döende i cancer kommer tillbaka och ber om att få tillbringa sin sista tid i livet med dig trots att du numera lever med någon annan? Det var också i denna bok som Marcus introducerade ”neobubblan”, som en ­neonatalavdelning internt kallas, för sina läsare.

– Det har varit viktigt för mig att öppna upp dörrarna till en plats som väldigt få har tillgång till. Bara för att de här barnen inte kan prata betyder det inte att de inte har någon röst. Och föräldrarna är värda att människor får veta vad de går igenom. Många av dem har tackat mig för att jag har återgett deras verklighet.

Läsare kände sig sedda

Det är inte enbart människor han mött i sitt arbete som har hört av sig med positiv respons. Då och då dimper det ner brev från ”vanliga” läsare som Marcus böcker har slagit an en sträng hos.

– I ett av breven stod det: ”Din bok var bättre än alla kuratorer som jag någonsin haft efter att min son gick bort i cancer vid 35 års ålder. Du satte ord på allt jag kände. Jag har aldrig tidigare känt mig så sedd.” Det är sådant där som man inte tror ska hända. Mina böcker är menade att vara en slags underhållningslitteratur. Att de ändå har kraften att förändra människors liv är så mäktigt att jag inte finner ord för det.

Marcus benämner helst sina böcker som relationsromaner. Och nog ryms det mycket kärlek mellan boksidorna, men det är inte alltid den himlastormande förälskelsefasen som han vill skildra.

– Förgängligheten i dagens dejtingkultur skrämmer mig. Jag är rädd för att mänskligheten ska bli så förblindade av förälskelsen att man hoppar från tuva till tuva och tror att gräset alltid är grönare på andra sidan. Det finns något otroligt vackert i den långvariga kärleken som är mer trygg än himlastormande. Jag vill beskriva det mellanmänskliga, det som kryper under skinnet på dig som läsare. Det som du tänker men inte erkänner för folk, summerar han.

Hoppas på översättning

Marcus egen stora kärlek Matthew har ännu inte läst en enda av sin sambos böcker, trots att han under deras fem år tillsammans varit det ständiga bollplanket som Marcus har studsat sina romanuppslag mot. Förklaringen till den uteblivna läsningen är så enkel som att Matthew är inflyttad amerikan som ännu inte behärskar språket tillräckligt väl för att kunna tillgodogöra sig svenska texter.

Marcus hoppas att hans böcker så småningom ska bli utgivna på engelska så att såväl Matthew som hans familj i New York ska kunna ta del av berättelserna som de så länge har längtat efter att få kasta sig över.

Romanerna är det enda sättet som Marcus tänker reproducera sig själv på. Några andra avkommor än bokbebisarna finns inte med i framtidsplanerna.

– Nej, Matthew och jag bestämde på ett tidigt stadium att vi inte vill bli föräldrar. Vi uppskattar obundenheten som den barnfria tillvaron ger. Dessutom har jag ju barn i mitt liv ändå, tack vare sköterskejobbet och min stora Vadstena-familj.