Björn Kjellman: ”Jag har aldrig varit en alfahanne”

Först kommer Björn Kjellman. Sedan kommer Brorsan. Den nästan 40 kilo tunga svarta labradoodeln släpps in via en bakväg till Stockholms stadsteater, för att säkerställa att ingen eventuell allergiker ska få en chock.

– Han har fått dispens att vara med medan jag repeterar, säger Björn och ger Brorsan ett ben medan hunden snällt lägger sig till ro i ett rum.

Den numera gråsprängde Kjellman har för dagen testat vad som kan bli ett typiskt ”borgmästarskägg”, en sorts tredelad variant som kanske kan passa perfekt på en fjäskande kommunalpamp. Det är Gogols klassiska pjäs ”Revisorn” som flyttats fram till modern tid, till en svensk kommun där alla lurar alla. Björn spelar en av huvudrollerna tillsammans med bland andra Peter Andersson och Katarina Ewerlöf och premiären 10 februari börjar närma sig.  

Björn Kjellman är lat

Hemma har han enligt egen utsago förvandlats till en ”grumpy old man” som går och klagar på på det mesta, för hela repetitionstiden är en lång sträcka av ”en jävla massa problem som ska lösas”.

 – För mig är det väldigt viktigt att kunna texten perfekt när vi börjar repetera, vilket är svårt när man är en lat människa som jag – för det är verkligen jättetråkigt att lära sig en text, säger han.

 – Jag läser in mina repliker och sedan går jag och nöter och nöter dem i hörlurarna tills de sitter. 

Bra på att ljuga

Att hitta paralleller till dagens samhälle från den ryska 1800-tals komedin är inte ett dugg svårt, menar Björn.

– Nej, det är ju bara att öppna en tidning. Hur många politiker har helt rent mjöl i påsen? Hur står man ut att leva med sina egna lögner?

Själv är han ”ganska bra på att ljuga” hävdar han.

– Sanningen kan ju vara rätt trist, en bra lögn är ofta bättre än en dålig sanning, säger Björn och det låter nästan som han redan börjat tänka som Revisorn när han fortsätter:

– Det viktigaste är att berättelsen är rolig. Den behöver inte alltid vara sann.

Fast i nästa sekund ångrar han sig.

–  Nä, jag håller inte med mig själv. Eller delvis gör jag det förresten. Det beror förstås på vilket ämne det handlar om. Är det något ofarligt är det bara att skruva på.

”Folk tycker alltid att jag är så jäva trevlig”

Det är just därför det är så roligt att intervjua Björn Kjellman. Här levereras inga inkörda svar, utan han grubblar och funderar och resonerar. Han är precis så där, ja just TREVLIG som alla säger. ”Åh, ska du intervjua Björn Kjellman. Han verkar vara så otroligt trevlig” var till hundra procent den vanligaste reaktionen före intervjun.

Lika omtyckt verkar han vara av kollegorna.

Vi hinner inte gå långt i teaterns korridorer innan alla kommer och kramas och hälsar. Björn Mosten (som spelade Max i tv-succén ”Kärlek & Anarki”) stannar och småpratar med Björn som på eget bevåg föreslagit att han ska lägga sig på den gula mattan vid publik­ingången för att fotas. Både Björn K och Björn M verkar tycka att det är helt ­naturligt att konversationen sker medan en ligger raklång på golvet.

Vi flyttar in i ett rum bakom teaterns café efter fotograferingen och Björn tar en av dagens många koppar kaffe. Han sov dåligt under natten hävdar han, men det märks inte alls. Istället hörs rätt ofta hans, hmm, trevliga skratt och eventuell stress inför kvällens långa repetitioner döljer han väl. 

Själv kan Björn sucka lite när det här med den så ständigt sympatiske Björn kommer upp.

– Folk tycker alltid jag är så jävla trevlig, men jag vet inte om jag tycker det. Det är ju en konstig sak att säga om sig själv. Jag kan säkert vara trevlig när jag är på gott humör, precis som jag är otrevlig om folk beter sig som svin…

Björn Kjellman spelar sällan machoroller

Men alla vi som älskat Björn Kjellman i roller som ”Fasadklättraren”, ”Adam & Eva”, ”Vägen ut” eller nyligen i just ”Kärlek & Anarki” vet ju att en testosteronstinn macho spelar han sällan, snarare tvärtom. Och någon alfahanne är han inte heller privat, vilket ibland har varit en nackdel i karriären.

–  Det har varit ett väldigt statusspel mellan vissa manliga skådespelare där just alfahannar har fått ta stor plats, trots sitt dåliga beteende. Ibland har vissa institutioner hyllat den sortens manlighet. Där har jag haft svårt bli tagen i anspråk och få någon att förstå att jag kunde något.

–  Men samtidigt har jag självklart också haft fördelar av att vara man, så löjligt är det.

Björn är född i Östra Grevie i Skåne, pappa var lärare på folkhögskolan och mamma forskare, etnolog och bibliotekarie.

Som barn flyttade familjen (Björn har två systrar) till Trelleborg och som typiskt akademikerbarn var det först svårt att finna sig till rätta i Trelleborg som då var en ganska utpräglad arbetarstad.

– Jag upplevde mig nog som lite eljest, funderar Björn. Jag hade kompisar och så, det var inte synd om mig, men jag kände att jag inte riktigt passade in. Jag gillade att dagdrömma.

Trodde att skådespeleriet bara skulle bli hobby

12 år gammal hittade han till en teatergrupp och fann snabbt en samhörighet.

– Det var inte så att jag kände att det var härligt att stå på en scen och få applåder. Det var mer att någon utanför familjen såg mig och sa att jag var bra på något. En bekräftelse.

Även om han som 15-åring pryade på Stadsteatern i Malmö så tänkte han länge att skådespeleriet skulle förbli en hobby och inte ett yrke. 19 år gammal kom Björn in på scenskolan – men också samtidigt på lärarhögskolan, för att läsa geografi och samhällskunskap.

– Jag har såklart aldrig ångrat att jag valde scenen. Men framför allt har jag aldrig behövt känna ångest över vad jag skulle bli. Det kan jag uppleva att barnen oftare fått fundera över: ”Åh, vad ska det bli av mig?”

Björn Kjellmans stora genombrott i Fasadklättraren

Första stora genombrottet kom 1991 där en 28-årig Björn spelar i ”Fasadklättraren”. 1997 blev han vår nya rom-com-stjärna med huvudrollen i ”Adam & Eva” mot bland andra Josefin Nilsson. Många år senare framkom det att Josefin under lång tid misshandlats av sin dåvarande pojkvän, något som på olika vis kan ha bidragit till hennes tidiga död.

– Jag har fortfarande svårt att tala om det, säger Björn. Det är så oerhört sorgligt och jävla onödigt på många plan. Det finns svåra delar jag fortfarande funderar över.

– Kan vi lära oss något av det så är det att vi idag förhoppningsvis hade haft lättare att både se, tala och stoppa det som pågick.

Vill hela tiden lära sig nytt

Numera är Björn Kjellman en av kanske få skådespelare som kan kallas riktigt folkkär. Det är ett ord som han förmodligen tycker är ett nästan lika fånigt epitet som ”trevlig”, för ”vad betyder det egentligen?”

Till slut medger han att det kan bero på att han alltid har haft en stor bredd i sina roller. Han har inte varit rädd för att kasta sig mellan genrer, komedi, klassiskt drama, romcom, musikaler, programledare, schlagerexpert… Han har spelat män, kvinnor, bögar, transvestiter,  ja till och med katt (i Pelle Svanslös).

– Om jag nu har en röd tråd i min karriär så är det att jag alltid varit nyfiken. Jag vill hela tiden lära mig något nytt. ”Det här kan jag inte, det vill jag prova.” Det är ett sätt att utmana sig själv varje gång.

Uppdelning av fin- och fulkultur gillar han inte alls. Att komedi skulle vara mindre viktigt än drama är obegripligt. 

 – Den här högtidliga hållningen till yrket är knepig. Det är så lätt att syssel­sätta sig med fel saker som skådis, att man bara vill visa upp ”titta här vad duktig jag är”.

Funderade länge innan han sa ja till att spela Ica-Stig

Han medger att han var mer pretentiös som yngre.

– Därför kan jag tycka att det här yrket är roligare än någonsin idag. Jag tror att det beror på att jag inte längre har samma behov av att bevisa att jag är så jävla bra.

Som en följd av det var det inte heller så särskilt dramatiskt att tacka ja till att bli den nya Ica-Stig i den mångåriga reklamsåpan på tv för två år sedan.

– Jag funderade såklart länge innan jag sa ja. Och visst var jag lite skakis. Skulle jag inte få några andra jobb nu?

– Men samtidigt var det ett jättebra erbjudande som jag behövde för ekonomins skull, säger han och utvecklar resonemanget:

– Kulturvärlden är så annorlunda idag, det finns knappt några fasta anställningar. Ska du överleva måste du ständigt vara superhet som skådis och det är ingen. 

Björn förklarar också att det här med att medverka i reklam är en ickefråga i den yngre generationen.

– Där bryr sig de flesta inte ett skit. Det var mer de i min ålder som reagerade – men mest positivt med ett ”grattis”.

Tror du att du har missat vissa jobb på grund av reklamen?

– Det kan jag ju aldrig veta. Samtidigt är det alltid så här i branschen. När en dörr stängs, så öppnas en annan. Någon tänker säkert ”åh fy faan, han har blivit sån, honom ska vi inte ha”, medan andra tänker tvärtom.

Trivs med livet

Björn fyller 60 år i sommar och han kan inte riktigt bestämma sig för om det ska bli en stor fest eller inte. Det där med att göra bokslut eller markera någon sorts milstolpe i livet är han inte intresserad av. Med hustru, tre barn, hund och många vänner så kan han inte vara annat än nöjd med livet just nu, menar han.

– Länge trodde jag att livet skulle bli bättre om bara det eller det hände. Jag höll på att jaga bekräftelse och status, ända tills jag insåg att oavsett vart man än når i livet, så är man bara en liten skit. Och det är rätt bra att vara det!

 Björn har ungefär samma inställning till att vara kändis. Det är lätt att hamna i bubblan och tro att man är speciell bara för att man råkar vara känd.

– Det har tagit lite tid att fatta att de flesta inte bryr sig ett dugg om mig. ”Åh, det är han från tv!”  ”Whatever, han var ju ganska trist.”

Med viss distans kan han också se tillbaka till sitt yngre jag.

– Ha, ha, då tog jag det som personlig kränkning att spela den fåniga katten efter fått vara lite het och hunkig i ”Adam & Eva”, säger han.

– Idag kan jag tycka det är rätt roligt att jag var så fåfäng.

Björns fru Kajsa Aronsson avskyr rampljuset

En som genomgående avskytt rampljuset är Björns hustru Kajsa Aronsson, som är textilformgivare. Så några relationsråd om hur man håller ihop ett långt äktenskap blir det inte, mer än att han haft tur att  ”träffa rätt person” och att man  ska ”fortsätta att vara nyfikna  och prata med varandra”.

Men det var mycket tack vare Kajsa som han och hans familj beslöt att ta emot ett ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan 2015. Kajsa blev djupt engagerad när många unga brutalt riskerades att avvisas och undersökte hur de kunde hjälpa till.

– Pojken var 17 år och hade ingenstans att bo och alternativet var allt för hemskt för att vi inte skulle erbjuda en plats hos oss.

– Idag är han färdigutbildad konditor med fast anställning. Det är roligt att se honom jobba för han är så duktig i sitt yrke, säger Björn och låter glad.

”Som priviligerad är det nästan en plikt att hjälpa”

Det märks att han gärna vill tona ner bilden av att det på något vis var en ”god” sak som familjen gjorde. (De har tagit emot ytterligare ett barn.)

– Äsch, det var ju inte ett dugg märkvärdigt. Ingen uppoffring alls på något vis, säger han och förklarar att som privilegierad är det nästan en plikt att åtminstone försöka hjälpa till på något vis.

– Om vi sedan gör det för att känna oss goda eller för att komma till himlen, det struntar jag i – bara vi gör något.

Ska han beskriva sig själv med tre ord kommer han bara på två, nyfiken och lat. Han är en mästare på prokrastinering, förklarar han.

– Sedan älskar jag att göra ingenting. Jag kan stirra in i en vägg en hel dag. Jag tycker om att vara i mitt eget huvud.

– Dagdrömmar och fantasi har ända sedan jag var barn varit en minst lika viktig arena i mitt liv som verkligheten.